Pärthyvling är ett hantverk som allt färre utövar. En av de få – eller kanske rentav den ende kvarvarande – som ännu hyvlar pärtor på traditionellt vis är Arvid Lindqvist i Nojärv i Närpes. Själv känner han i alla fall inte till någon annan.
– Det är nog sista året det här nu, säger Arvid när vi sätter oss i skuggan inne i porten för att samtala en stund.
Han blickar ut över gården där försommarsolen gassar het och sonen Karl-Johan barkar klabbar för hand, klabbar som snart ska skäras till pärtor.
– Jag börjar bli för gammal, tillägger han.
Tiden går. Åren avlöser varandra. Och plötsligt en dag har det gått ett sekel. Men nej. Arvid är inte hundra år. Inte än. Dock på god väg. Nästa gång fyller han 95.
Arvid berättar om några krämpor han dras med. Kroppen har börjat protestera lite. Mest är det benen och ryggen som har tagit stryk under åren och som gör att det inte alltid känns så smidigt och säkert att röra sig som förr. Speciellt inte i skog och mark.
Men ännu i år hyvlar Arvid pärtor tillsammans med Karl-Johan. Friluftsmuséet Stundars i Solf har lagt in en beställning om tio meter, det brukar det göra vartannat år. Det är den leveransen som far och son nu tillverkar.
Kyrktorpet i Velkmossa är en annan trogen kund, liksom kyrkstallarna i Närpes som har lagt in en beställning om tjugo meter till nästa år.
Så vem vet. Kanske är det inte sista året Arvid skär pärtor i alla fall? Tiden får utvisa.
Svårt hitta bra råmaterial
Det har gått ungefär trettio år sedan Arvid köpte sin pärthyvel av en privatperson i Närpes. Sedan dess har han hyvlat pärtor för försäljning.
Maskinen är gammal, kanske från 1930-talet. Den slår dubbelslag, sjuttio slag i minuten, och drivs av en elektrisk motor eftersom det är bekvämare än en traktor- eller oljemotor.
– Fördelen är att man kan stanna den när som helst, förklarar han.
För att få råmaterial köper Arvid in granstockar. De ska vara så raka och kvistfria som möjligt och det är inte alltid lätt att hitta sådana längre, då det inte finns så många som vill leta upp dem i skogen.
– I år har vi köpt femtio stockar, berättar Arvid. Förr när det var mera produktion brukade vi köpa upp till hundra. Vissa år har jag skurit upp till fyrtio meter.
Stockarna som ligger på gården är över hundra år gamla och har vuxit i mager skog. Det långsamma växtsättet gör att virket blir tätare och får högre densitet. Pärtorna ruttnar fortare om man använder sig av snabbväxande träd.
– Trädet ska vara rätt så gammalt, men inte för gammalt, förklarar Arvid. Virket måste vara färskt och rått, annars blir det bara till stickor när man hyvlar.
Gran ger bästa pärtvirket
Stockarna sågas till 42 centimeter långa klabbar som barkas för hand. Efter att klabbarna torkat någon timme – för att den som hyvlar ska få ett stadigare och säkrare grepp om dem – hyvlas de och blir till 10-20 centimeter breda pärtor. Tjockleken ska vara minst fyra millimeter.
Arvid förklarar att gran är bästa materialet, men han har också använt sig av furu och ibland av asp. Svagheten med pärtor av asp är att de har en tendens att kupa sig när de torkar, medan pärtor gjorda av furu lätt blånar efter att man har staplat upp dem.
Livslängden på ett pärttak sägs vara 20-25 år. Pärtorna ruttnar fortare om det finns mycket träd i närheten och det lätt faller ner löv och skräp på taket som lämnar i kanten. Ett pärttak borde sopas regelbundet för att få längre hållbarhet.
När ett tak blivit gammalt skyfflas det ner med spade. Därför är det bra att använda sig av svartspik eller av riktiga pärtspikar. Nya galvaniserade spikar som inte rostar gör det svårt att få bort gamla pärtor.
– När man lägger en pärta måste man alltid bryta den lite så att man ser åt vilket håll fjällen vänder sig, säger Arvid. Den änden ska peka neråt så att det löper, regnvattnet måste kunna rinna av.
God gemenskap på spikarbalarna
Tiderna förändras och hantverkartraditioner glöms bort. Men förr i världen kunde de flesta på landsbygden skära och spika pärtor.
Arvid berättar att det var vanligt med spikarbalar – ett slags pärtspikarkalas, ett talko med traktering. Själv började han delta i spikarbalarna när han var tio, tolv år.
– Spikarbalarna var populära, minns han. Folk ställde upp för varandra och alla ville vara med. Det var en tid med god gemenskap och det var roligt att jobba tillsammans.
När han själv började med bondelivet i början av 1950-talet och byggde en uthusrad på sin gård fanns det uppemot trettio man på plats. Det var stora tak som skulle spikas och fastän de var många som jobbade tog det många dagar i anspråk.
Arvid, som är född och uppvuxen i byn Viitala några kilometer bort, flyttade till gårdsgruppen Nojärv år 1947.
Hustrun Alfhild – som gick bort för sex år sedan – var hemma härifrån. Paret fick två barn och på gården fanns kor, grisar och höns.
– Det har varit bra att bo i Nojärv, säger Arvid förnöjt. Det är en idyllisk plats, lugnt och fridfullt. Och jag trivs bra med folket här, det är inget trubbel.
I dagsläget finns det fem gårdar som hör till gårdsgruppen Nojärv.
Knyter mattor och kvastar
Ett annat traditionellt hantverk som Arvid håller vid liv är att knyta mattor och kvastar av kråkris. Bruksföremålen säljer han sedan, exempelvis på hantverkardagar och marknader på Stundars.
– De går bra åt, bara man lagar dem, säger han. Det största och tyngsta jobbet är att hämta ris från skogen.
För att åstadkomma en bra kvast med starkt ris bör riset vara lika långt som själva kvasten.
Riset kan hämtas ur skogen när som helst på året så länge det är lövfritt. Bäst blir det om riset är meterhögt ungris. Då är det lättare att bearbeta.
Riskvasten knyts ihop med videremsor som träds på ett speciellt sätt för att remsan ska låsa sig och bättre hålla ihop.
Men även den här verksamheten börjar sakteliga tona ut för Arvids del.
– Jag börjar bli för svag i armarna för att göra sånt här, säger han. Det har också blivit svårt för mig att gå i skogen. Jag skulle behöva någon som kommer med mig, men det är ingen som vill.
Pärttak
• Det äldsta pärttaket funnet i Finland har daterats till 1800-talets början. Pärtor började användas som takmaterial av sparsamhetsskäl eller i brist på näver.
• Pärtor blev ett allmänt takmaterial när tillverkningen mekaniserades, till en början med handdrivna pärthyvlar och senare med vatten- eller vinddrivna diton. Ångmaskindrivna pärthyvlar försnabbade tillverkningen.
• Den relativt förmånliga maskintillverkade spiken som blev allmän i mitten av 1800-talet gjorde att pärttaken fick sitt genombrott. Dess guldålder sträckte sig fram till efterkrigsårens återuppbyggnad då det var brist på annat material.
• Rivna eller täljda pärtor ansågs vara mest hållbara då ytan följde träets fibrer och inte skar av dem.
Källa: Sammanställt av Curatio, ideell byggnadsvårdsförening i Åboland, som använt sig av Rakennusopin tietokirja (W.Keinänen), Paanu ja päre (Antti Pihkala) och Katot kuntoon (Sauli Kuntsi).
