Marc Bock är andra generationens biodlare med västeuropeiska rötter. Allt från naturmaterial till ekologiskt socker förutsätts för ekocertifiering inom biodling.
Ekologiska biodlare växer inte på träd i Finland. Sedan 2020 kan Marc Bock officiellt räkna sig till denna kategori. Samtidigt har den Luxemburgbördige honungs- och vaxproducenten i Överpurmo inte använt bekämpningsmedel eller mediciner i sin verksamhet sedan 2006.
Egentligen började den rutinerade biodlaren Marc Bock sätta kurs mot den ekologiska sfären redan för över femton år sedan.
– Det hela fick sin början 2003-2004 då jag råkade ut för väldigt svidande vinterförluster. Jag tappade drygt 75 procent av populationen på grund av varroa-kvalstrets omfattande härjningar. Jag hamnade i en mycket svår situation. Jag funderade om jag skulle fortsätta eller sluta. – Sedan 2006 har jag använt varken bekämpningsmedel eller mediciner i den egna biodlingsverksamheten. Vi strävar efter att framställa så rena produkter som möjligt, säger han.
Bock berättar att han har gått in för olika former av nytänkande och ändrat på uppfödningsstrategierna inom sina bisamhällen efter smällen i början av 2000-talet.
I stället för att tillsätta olika syror och mediciner har det bland annat handlat om att använda mindre celler för arbetaryngel i kuporna och att ta ut och styra över drönaryngel till bivaxproduktion.
Högre utgifter
Emellertid var det först 2020 – efter en ettårig övergångstid – som Marc Bock officiellt kunde börja kalla sig för ekologisk biodlare. Det rör sig om en grupp som är ganska liten i dagens biodlar-Finland.
På vilket sätt skiljer sig ekologiskt biodlande från konventionellt biodlande?
– Det finns en rad villkor som bör uppfyllas vad gäller produktionen och skötseln av anläggningen för att ekocertifiering ska komma i fråga. Kuporna måste bestå av naturmaterial till största delen, det vill säga trä, och i syfte att skapa svärmkontroll får man inte vingklippa drottningar.
– Ekologiskt socker bör användas som stödutfodring på höstarna. Därtill är själva placeringen viktig. Biodlingar får inte finnas i närheten av större trafikleder, avstjälpningsplatser eller industrier.
– I fjol hade jag tänkt åka runt till marknader och förklara skillnaden mellan ekologiska och konventionella honungs- och vaxprodukter. Men så kom tyvärr coronakrisen och förstörde alltihop.
Bock säger att övergången till den ekologiska sektorn inte har ökat lönsamheten inom den egna produktionen på något mera markant sätt.
– Exempelvis måste vi numera betala dubbelt mera för det socker som vi köper in om höstarna, eftersom ekologiskt socker är klart dyrare än den konventionellt framställda varianten. Det är klart att dessa utgifter påverkar produktpriserna i slutändan, tillägger Bock i samma veva.
5-15 ton honung årligen
Fram till våren är det klart lugnare på biodlarfronten hos företaget Marcs Gård. De övervintrande bisamhällena är för närvarande utspridda på ett trettiotal ställen, framför allt i skogsmiljöer.
– Jobb saknas definitivt inte för närvarande. Det handlar om burkning av honung, smältning av vaxkakor, vaxrensning, tillverkning av vaxplattor, rengöring av ramar samt tillverkning och underhåll av ramar och lådor, säger Bock.
Förekomsten av biodlingar bidrar till att allmänt effektivera växtpollineringen i respektive näromgivningar. Exempelvis pollineringen av oljeväxter som rybs och raps stimuleras särskilt tydligt.
– Med hjälp av bin är det också möjligt att sprida ämnen som förebygger mögelproblem i jordgubbsland.
– För några år sedan hade jag under vintern betydande problem med attackerande talgoxar och andra fåglar som gav sig på bikupor av både trä och styrox (frigolit). I våras hade vi också besök av en honungsbjörn. Den gången strök 16 bisamhällen med, berättar Bock.
I Marc Bocks nuvarande honungssortiment återfinns ett tjugotal olika alternativ. Dessutom framställer företaget bivaxprodukter av olika slag.
– Sammanlagt finns det över 200 bisamhällen i anläggningen. I genomsnitt brukar honungsproduktionen ligga på cirka fyrtio kilo per samhälle. Det betyder en volym på åtta ton. Men det förekommer variationer. Den årliga produktionen kan pendla mellan fem och femton ton.
– Vi slungar honungen och förpackar den i burkar. Vi säljer till olika affärskedjor runt om i Österbotten. Någon större uppköpare anlitar vi inte. Däremot har vi exempelvis medverkat i olika REKO-ringar på sistone.
– Våra produkter går också att beställa på internet. Men någon egen nätbutik upprätthåller vi inte. Det finns helt enkelt inte tid för det projektet just nu, säger Bock.
I en äldre lillstuga har han dessutom inrättat en mindre, gemytlig gårdsbutik.
– Vi har kunder framför allt från närområdet och Jakobstadstrakten. Vi har också brukat ta emot besökande grupper. Men fjolåret blev förstås ett undantag från den regeln.
Vad ska vi tro om verksamhetsåret 2021?
– Visst hoppas man på bättre tider. Men det går inte att förutsäga hur restriktionerna kommer att utvecklas. Det är nästan bäst att ha en realistisk grundinställning till det hela, säger Bock med glimten i ögat.
Deltog i europeisk biexpertgrupp
För jämna tjugo år sedan flyttade luxemburgaren Marc Bock till Överpurmo och glesbygden i Pedersöre. Då hade han redan hunnit vara gift i drygt tio år med sin Purmobördiga fru Marina och paret hade varit bosatt i Luxemburg.
– Det var jag som ville flytta till Finland. Frun hade helst velat stanna på kontinenten.
– Jag är andra generationens biodlare. Jag tog över min fars verksamhet i Luxemburg 1986. När jag emigrerade till Finland överlät jag i min tur verksamheten till min far och min brorson.
– Egentligen har jag utvecklat en fobi mot bin. Jag använder alltid skyddsmundering i arbetet. Det hela bottnar i att jag i 8-10-årsåldern fick en bisvärm mot huvudet vid ett tillfälle. Svärmen föll ner från ett träd och visst fick jag ett och annat stick, berättar Marc Bock.
Han talar själv fem språk flytande. Förutom modersmålet luxemburgiska behärskar han engelska, tyska, franska och svenska.
2019-2020 var Bock en av tre professionella biodlare som var anslutna till en europeisk arbetsgrupp för bihälsa och hållbart biodlande. Gruppen hade ett tjugotal medlemmar, varav de flesta är verksamma som forskare på universitetsnivå. Arbetsgruppen var tillsatt av EIP-AGRI, som är ett rådgivande organ för europeisk jordbrukspolitik. Organet är grundat av EU-kommissionen.
– Vi hade förutom nätmöten två fysiska träffar, i Uppsala och Bologna. Året i expertgruppen var mycket givande kunskapsmässigt och ledde till många nya kontakter, säger Marc Bock medan han håller upp en slutrapport över projektet.
