Kan man odla ekologiskt utan att plöja? Den frågan gick till jordbrukaren och forskaren Tuomas Mattila från Lojo.
Tuomas Mattila är specialforskare vid Finlands miljöcentral SYKE men också jordbrukare på Kilpiän tila i Lojo. Och enligt honom är svaret på frågan ja, men det kräver att man uppfyller tre punkter.
– Den första punkten är torrläggningen, den måste helt enkelt fungera. Ordentliga nackdiken måste finnas och rensas med jämna mellanrum, smält- och annat flödesvatten från skogen får inte obehindrat rinna rakt ut på eller in i skiftet. Nackdikena ska förhindra det. Och täckdikena ska vara i skick, det ska finnas lämpligt fall och de får inte vara stockade, säger han.
Ta hand om vallarna!
Den andra punkten handlar om vallarna. Har man vallar i växtföljden så måste vallarna vara jämnt etablerade och faktiskt producera grönmassa av den tilltänkta vallväxten. Och på en ekologisk gård, oavsett om det är en husdjursgård eller växtodlingsgård, har man vallar i växtföljden. Blir det en lucka i vallen har man ogräset där inom kort.
– Att ta hand om vallarna är i sig oerhört viktigt i den ekologiska växtföljden. Torrläggningen, spårämnesgödslingen och val av lämpliga vallväxter är de viktigaste faktorerna för en lyckad vall, säger Mattila.
Den tredje punkten som Mattila påtalar gäller maskinerna, men egentligen handlar den om den mekaniska ogräsbekämpningen.
– Satsa på en såmaskin som tål växtrester och kör med en gåsfotskultivator som skär igenom all jord på grunt djup, cirka 5 centimeter. Det viktigaste är att tillväxtpunkten skärs av från rotsystemet på ogräsen, ingen växt klarar av att man skär av dess tillväxtpunkt.
I den mekaniska ogräsbekämpningen måste man ha en överlappning på minst 6 centimeter, bara då får man en verklig genomskärning.
– Vinkeln på gåsfoten är viktig, den ska skära igenom men ändå löpa längs med, och lika så att den är vass, säger Mattila.
Enbart tre punkter
Uppfyller man de här tre punkterna så går det att odla ekologiskt utan plöjning enligt Mattila. Men någon gång kan det ju ändå krävas plöjning.
– På 80 procent av arealen fungerar plöjningsfritt. Och på den resterande 20 procenten hittar man oftast en tydlig orsak till varför det inte fungerar. Orsaken är oftast att någon av de tre punkterna inte uppfylls helt och hållet. Det är bara tre punkter, men alla kommer inte ihåg dem, säger han.
Som produktionsgrödor odlar Mattila havre, råg och vall. Stråsäden kombinerar han med fånggröda. Vit sötväppling på torrare åkrar och alsikeklöver på fuktigare åkrar.
– En viktig del av min odlingsfilosofi är att någonting helst växa på åkern hela tiden under växtperioden. Jag eftersträvar så få och korta avbrott som möjligt. Då binds kol och samtidigt konkurrerar man också ut ogräset.
Mattila understryker det ständiga växttäckets betydelse.
– Det här att man vill ha ett växttäcke året om är inte på tapeten enbart här i Finland. Ett uppvaknande sker i hela Europa. Under de senaste åren har också kolbindningens funktion börjat betonas allt mer i klimatdebatten.
Ekogödselmedlen blir bättre
Mattila påpekar också att ekogödselmedel och marknaden för dem ändrats under de senaste 5-6 åren.
– Utbudet har blivit betydligt större. De har blivit bättre och spårämnen har tillkommit också i dem. Utbudet av för ekologisk odling godkänd spårämnesgödsel har också blivit bättre. Och spårämnen har betydelse, hur stor betydelse beror på vilken gröda man odlar. I spannmålsodling bör man till exempel vara uppmärksam på halten av bor och svavel.
Och här kommer igen två ”grundsaker” in i bilden.
– Noggrannhet och tajming är överlag mycket viktigare i den ekologiska växtodlingen än i den konventionella, säger han.
Forskningen, rådgivningen och odlarna
Via sitt arbete vid Finlands miljöcentral SYKE är Mattila involverad i flera olika forskningsprojekt. Ett av dem är ”Carbon Action”-projektet, där man fokuserar på just kolbindningen inom växtodlingen.
– Den förändring som delvis redan skett i den ekologiska odlingen sker nu överlag inom jordbruket. Också konventionella odlare är allt mer intresserade av det, säger han.
Mattila jobbar också med det för många växtodlare bekanta OSMO-projektet, som leds av Helsingfors Universitets Ruralia-institut. Samarbetet mellan forskningen, rådgivningen och odlarna är central.
– Där har vi bland annat jobbat med torrläggningen och markpackningen. Just nu utvecklar vi en modell för optimal gödsling, LAPAMA-modellen. Vi är nu inne i den fas där vi försöker få odlarna att ta den till sig och börja använda modellen, avslutar forskaren och jordbrukaren Tuomas Mattila.