Ska man lyfta fram en organisation som varit alldeles central då Brasilien på några årtionden förändrats från utvecklingsland till ett medelklassamhälle så är det faktiskt en forskningsorganisation. Embrapa är Brasiliens motsvarighet till vårt Naturresursinstitut (Luke) och har under sina femtio verksamhetsår förändrat det brasilianska lantbruket i grunden.
– Jag måste lyfta på hatten för er att ni kan producera mat hemma hos er. Förhållandena är så olika hos er i Norden och här, säger Mauricio Antonio Lopez, filosofie doktor med ett långt perspektiv på jordbruksforskning. Hans son bor sedan flera år i Norge och Mauricio Lopez känner bra till förhållandena hos oss. Mauricio Lopez har tidigare varit verkställande direktör för hela Embrapa och han har en mångsidig meritlista och har jobbat och verkat på olika håll i världen.
Men inte har skördarna, lantbruksekonomin och kunnandet alltid varit en dans på rosor och självklarhet i Brasilien heller. Tvärtom. På 1970-talet importerade man mat, skördarna i landet var dåliga och all inhemsk matproduktion var koncentrerat till ett relativt litet område i södra Brasilien.
Målmedveten politik och forskning
I början av 1970-talet beslöt man göra något åt saken. Embrapa grundades och man skickade ut unga doktorander och forskare till olika länder runt om i världen för att de skulle skaffa sig en forskarutbildning där, ta del av utvecklingen i andra länder och föra nytt kunnande till Brasilien då de återvänder.
I dag är Embrapa en stor organisation med 10.000 anställda fördelade på 43 olika forskningsenheter runt om i landet. De olika forskningsenheterna är alla specialiserade på olika teman inom lantbruket, en av enheterna jobbar med skogsforskning, och den enheten vi besöker i huvudstaden Brasilia är specialiserad på förnybar energi.
Embrapas roll i den förändring Brasilien genomgått under de senaste årtiondena ska inte underskattas. Arbetet har varit mycket målmedvetet. I början satsade man på att öka den odlade marken genom att gradvis expandera odlingarna, från det relativt lilla området i södra Brasilien där tyngdpunkten då låg, till områden längre norrut. I det arbetet har man haft två spjutspetsar, dels har man satsat på marken, dels har man satsat på växtförädling.
Marken i Cerradon, den trädbevuxna savannen i Brasilien, är mycket näringsfattig. Det är gammal, urvattnad jordmån som på sina håll dessutom kan vara direkt giftig för växterna med alltför höga halter av aluminium och magnesium. Bristen på fosfor är ofta akut och man har satt till en massa sådan och jobbat med att behålla fosforn i marken och i kretsloppet.
Gällande odlingsväxterna använder Mauricio Lopez en term som åtminstone för mig är ny, han talar om tropikalisering. Med det avser han att till exempel soja, som ursprungligen växer i det tempererade området i Östasien, gradvis anpassats till tropiska förhållanden. På motsvarande sätt har man tropikaliserat majs, raps och senare vete och på så sätt fått en rad, för Brasilien, nya odlingsväxter.
Efter den här areella expansionsfasen, som pågick under 1970- till 1990-talen, vände Embrapa i början av 2000-talet allt mer blicken mot att förbättra lönsamheten och konkurrenskraften inom jordbruket. Senare har man haft en period då man satsat på allt intensivare metoder med bl.a. växelbruk på samma mark under ett år, till att numera ha en bredare bild där man granskar hela systemet, inklusive miljöfrågor, hållbarhet, hälsofrågor, gastronomi och odlingsväxternas användning som material eller för energi.
Livsmedel och bioenergi
Klimatförändringen kommer upp flera gånger då Mauricio Lopez berättar om lantbruksproduktionen. Dels som ett hot som ökar riskerna och kan minska skördarna, dels som något vi måste ta tag i och där förnybar energi har sin givna roll.
Forskningsenheten i huvudstaden Brasilia ansvarar för forskning och utveckling av bioenergi. Dryga 45 procent av Brasiliens energiproduktion är förnybar energi och här har åkergrödorna och sidoströmmar av dem en stor betydelse. Till exempel kommer 17,4 procent av den nationella energiproduktionen från sockerrör.
Brasilien är ett vidsträckt land med ett förhållandevis lite utvecklat väg- och järnvägsnät. Flyget är det sätt man transporterar sig mellan städerna. Därför är det naturligt att utvecklingen av bioenergi för flygtrafiken är en av de inriktningar man har för forskningen.
Sockerrör, eukalyptus, sojabönor, använd matolja och slaktrester är möjliga råvaror för att i framtiden kunna nyttja bioenergi inom luftfarten.
Den forskning som gjorts vid Embrapa har haft en enorm social betydelse för Brasilien. Naturligtvis för de jordbrukare och andra som direkt gynnats och har kunnat bygga upp och utveckla sin verksamhet och för de anställda inom den stora livsmedelsbusinessen i landet.
Men betydelsen har också varit stor för hela Brasilien och dess befolkning i och med att matpriserna gått ned och folk har råd att äta sig mätta.
Mauricio Lopez visar en bild över hur utvecklingen varit sedan Embrapa bildades i mitten av 1970-talet. Om matprisets index då var 100 är det i dag ungefär 60. Indexet var faktiskt år 2006 nere i 42, men sedan har omkostnaderna och matpriset stigit igen. Trots det en imponerande förändring och forskningen och utvecklingen fortsätter.
Vad väger mera i vågskålen?
I Brasilien har man aktiv odling på 8 procent av arealen, 13 procent är skötta och odlade betesmarker och den planterade skogen täcker en dryg procent av Brasiliens yta. Totalt har man alltså i Brasilien omvandlat 22 procent av den totala landarealen till lantbruksproduktion. En brittisk lantbruksexpert som deltar i resan säger: ”Ja, hemma i Storbritannien har vi omvandlat drygt sjuttio procent”.
I den andra vågskålen har vi den skyddade arealen. Tio procent är officiella skyddsområden, 14 procent är dedikerade urbefolkningens områden, 25 procent är landareal som markägarna lämnar orörd och 16,5 procent områden som ännu inte kan hänföras till någon landanvändningsklass.
Med andra ord står tre fjärdedelar av marken utanför produktion. Också om det kanske är så att lagövervakningen och myndigheternas agerande inte alltid är vad vi är vana vid här i Norden, så är strävan bland lagstiftarna ändå klar.
Men det är klart – på bara femtio år har den brasilianska Cerradon, den vidsträckta växtregionen med skogbevuxen savann med all sin biodiversitet, minskat till en femtedel av vad den varit. Den atlantiska regnskogen har minskat ännu mera. Det är solklart att det här inte är bra.
Marken har å andra sidan tyglats till livsmedelsproduktion. Maten är förmånligare än tidigare, folk har jobb och en utkomst i agrobusinessen och landet förser hela världens ökande befolkning med livsmedelsprodukter på ett effektivt sätt. Det i sin tur är otvivelaktigt bra.
Svåra frågor. På plats inser man att den gamla sanningen stämmer. Det är alltid lättare att ha en bestämd åsikt om saker och ting på andra sidan jordklotet. När man står mitt i det hela och lär sig mer blir bilden mycket mer mångfasetterad.