Mindre byråkrati och mer flexibilitet i stödpolitiken. Dessutom kunde perioderna för den gemensamma jordbrukspolitiken CAP vara längre än fem år, det är ju en en mycket kort tid när det handlar om jordbruk. Även den ständiga övervakningen av jordbrukarna är ett stort stressmoment. Förhållandet mellan jordbrukarna och myndigheterna borde i stället bygga på förtroende. Det budskapet levererar Anna Johansson på Jonnas gård i Norrveckoski, Borgå som förra veckan fick besök av en delegation bestående av direktör Catherine Geslain-Lanéelle från EU:s generaldirektorat för jordbruk och landsbygdsutveckling, DG Agri, samt tjänstemän från jord- och skogsbruksministeriet.
Förutom Catherine Geslain-Lanéelle består gästerna av kanslichef Jaana Husu-Kallio, specialsakkunnige Kari Valonen, överdirektör Minna-Mari Kaila samt specialsakkunniga Laura Uusitalo.
Anna Johanssons önskemål får starkt medhåll av de övriga unga jordbrukarna på plats: Samuel Jussila, Susanna Valonen och Vikke Schildt samt SLC:s kommunikationschef Mia Wikström.
Överraskning för pappa
Anna har just genomfört sitt första år som självständig jordbrukare, hon är sjunde generationen på Jonnas gård. Sedan tidigare är hon utbildad psykiatrisk sjukskötare, men efter att ha jobbat ett antal år började hennes tankar allt mer samlas kring gården hemma i Norrveckoski.
Så hon tog ett samtal med sin pappa Markus, i övrigt känd i finlandssvenska producentkretsar för sin företagsamhet och sitt engagemang, bland annat i mark- och miljöfrågor samt skogsvård.
– Pappa hade redan vant sig vid tanken på att varken jag eller min syster skulle ta över jordbruket, så han blev ganska överraskad, säger Anna. Vi kom i alla fall överens om att jag skulle jobba på gården på läroavtal och den vägen få min utbildning med allt vad det innebär av kunskap och erfarenhet.
Det här hände för sex år sedan och nu har Anna alltså haft hand om gården under ett års tid.
Pappa Markus hjälper ännu till, han sköter bland annat skogen på 36 hektar och koordinerar sädhanteringsverksamheten. Annas sambo deltar också i arbetet, när han kan vara ledig från jobbet.
– Vi brukar även ha en praktikant här under sommarhalvåret och just nu söker vi en för inkommande säsong.
En generationsväxling är invecklad och det blev många och långa diskussioner inom familjen.
– Vi måste helt enkelt jobba fram lösningar som gjorde att alla kan känna sig bra, säger Anna.
Dessutom behövdes en del utomstående sakkunniga rådgivare, bland annat för att hjälpa till med byråkratin.
– Den hjälpen är i övrigt inte gratis, påpekar Anna.
Egna maskiner
Jonnas gård har hittills klarat sig med sin egen maskinpark.
Catherine Geslain-Lanéelle vill gärna veta om gården delar på maskiner med andra gårdar, men Anna föredrar att vara oberoende.
– Vi har åkrarna ganska utspridda, sammanlagt handlar det om just under 300 hektar, de flesta med styv lerjord. Bland annat har vi arrendeåkrar 20 kilometer från gården. Under växtsäsongen är det bråttom, både med sådd, besprutning och skörd. Jordbrukarna i grannskapet är för det mesta i samma situation, och det betyder att alla behöver samma maskiner ungefär samtidigt.
Gården odlar vår- och höstvete, maltkorn, havre, råg, kummin, ärter och oljeväxter.
– Vi är noggranna med växtföljden på hela arealen.
Höstsädesslagen råg och höstvete har ofta varit problematiska. Det beror till exempel på att det kan ha kommit blida mitt i vintern så att snö har smält. Då har vatten legat på jordytan och frusit till is när det sedan svängt till minusgrader.
– Vi får se hur höstgrödorna klarar sig i år, säger Anna.
Utsäde sorteras i mars
Odlingssäsongen inleds den första mars med sortering av utsäde, men det egentliga vårbruket brukar inledas kring mors dag i maj och tar cirka tre veckor i anspråk.
På stubbåkrarna brukar gården harva med tallriksharv före sådden, medan pinnharv används på åkrar som kultiverats eller plöjts under hösten. Utgångspunkten är att gården plöjer bara på de skiften, som är för blöta för kultivering.
Skörden brukar inledas i slutet av juli eller början av augusti med kummin. Det tar kring 20 dagar att skörda hela arealen. Arbetet avbryts emellertid ganska ofta på grund av regn.
Normalt klarar gården sig med 1-2 personer, men under vårbruk och hösten behövs sammanlagt 3-4 personer.
Tjänster för andra gårdar
Gården utför också entreprenader, till exempel slåtter av trädor och växtskydd samt snöröjning på vintern.
Den viktigaste bisysslan är ändå sortering av spannmål för andra av traktens bönder, som Jonnas gård har utfört i många år. Gården sorterar också utsäde.
– Tack vare våra möjligheter att sortera och lagra kan vi också handla med spannmål och lasta det härifrån, säger Anna. Det är inte alla gårdar som har kapacitet att lasta direkt på lastbil, eller så är mängderna för små. Den tjänsten kan vi erbjuda genom ett skilt företag.
Anna påminner om att andra inkomstkällor är viktiga, åtminstone på en spannmålsgård:
– De behövs, eftersom ekonomin är osäker för själva växtodlingen, det gäller i synnerhet för unga jordbrukare.
Många prövningar under första året
Det första året som självständig jordbrukare blev en summa av prövningar för Anna. Bland dem var vädret med ännu en svår vinter för höstsäden, en kall vår, en torr sommar och en blöt skördesäsong.
– Den första oktober tröskade jag det sista skiftet, där vi hade maltkorn. Det kom regnskurar med jämna mellanrum, så jag måste ofta ta paus och vänta nån timme innan jag åter kunde fortsätta.
Kvaliteten blev i alla fall hyfsad på maltkornet, men torkningen blev dyr.
– Vi har två torkar på gården, den ena värms delvis med flis, säger Anna.
Den viktiga veteskörden blev bara lite under hälften av den normala. Besprutningen mot ogräs misslyckades på grund av torrt väder. Senare kom det regn som ledde till omfattande problem med ogräs.
Det var inte heller möjligt att utföra tilläggsgödsling under sommaren på grund av torkan. Det senare regnet förorsakade för sin del att grödorna mognade ojämnt och att kärnorna i axen på sina håll gick i groning.
Stormväder under hösten ledde också till omfattande liggsäd i havren.
Sena stödinkomster
Anna sökte om att bli godkänd för startstödet till unga jordbrukare i april i fjol. Men det var först i början av januari i år som hon kunde söka om utbetalning av stödet, så hon väntar ännu på beslut.
– Jag sökte även om räntestödslån. Det tog nio månader innan jag fick beviljat lånet, det kom just före jul. Det var de första pengarna jag fick till mitt förfogande för att finansiera förra säsongen.
Under sommaren gick först en traktor sönder och senare skördetröskan, när hon var mitt i skördandet – den var ur bruk i en vecka. Reparationerna kostade cirka 8.000 euro för traktorn och kring 6.000 för skördetröskan.
Att sadla om till ekologisk produktion har varit på tal, till exempel på grund av höga gödselpriser, men Anna tror inte på det alternativet, eftersom åtgången är svag för tillfället. Det går alltså inte att få ut ett pris från marknaden som täcker högre kostnader och mindre skördar.
Anna är också i övrigt av den åsikten att jordbruket måste fungera effektivt och att det förutsätter tillgång till kemiskt växtskydd och konstgödsel.
Stödet den enda säkra inkomsten
Catherine Geslain-Lanéelle undrar om det rent av är så att några bönder låter bli att ansöka om stöd på grund av byråkratin och övervakningen som hör till följderna?
– Under ett besök i USA hörde jag av bönder att de hade övergett stöden. Bland orsakerna fanns att det innebar för mycket jobb och att stöden inte stimulerade till att utveckla verksamheten.
Det är flera av de närvarande som nickar igenkännande till den kommentaren, men stämningen är ändå den att man söker stöden, eftersom de är den enda säkra inkomsten för jordbrukarna i dagens Finland.
För kort programperiod
Anna och de övriga unga jordbrukarna kritiserar också att programperioderna för den gemensamma jordbrukspolitiken CAP varar bara fem år, vilket är en mycket kort tid i jordbrukssammanhang. Till svar får de att det hänger ihop med utformningen av unionens budget – fastän den fleråriga budgetramen, känd som EU:s långtidsbudget, förvisso omfattar sju år.
– Vi har dock kontinuitet i den gemensamma jordbrukspolitiken, men jag kan hålla med om att det behövs större mått av flexibilitet, säger Catherine Geslain-Lanéelle.
De unga jordbrukarnas vägkost är i vilket fall som helst att följande programperiod bör visa prov på stabilitet, men samtidigt också flexibilitet – sunt förnuft – så att man kan ändra anefter på sådant som inte fungerar. Verktyg för riskhantering finns också på önskelistan.
– Vi hör ganska långt samma önskemål från jordbrukarna i de övriga medlemsländerna säger Catherine Geslain-Lanéelle. De vill inte ha flera revolutioner, men i stället mer stabilitet.
Hon framhåller också att generaldirektoratet för jordbruk och landsbygdsutveckling redan planerar för den gemensamma jordbrukspolitikens följande programperiod, trots att en ny period just har inletts.
– Av allt att döma blir det mer fokus på miljö och klimat under nästa CAP.
Samuel Jussila, bonde i Janakkala och rådgivare, påpekar också han att byråkratin bör minska, bland annat för att den är ett stressmoment.
– Utvecklingen har dock varit den motsatta och man kan undra vad läget är om 20 år?
Avskogningsförordning med motsägelsefulla regler
MTK:s biträdande sakkunnige Vikke Schildt, vars föräldrar har betande nötboskap på familjens hemgård, påminner om de krångligheter, som EU:s förordning om avskogningsfria produkter medför för nötkötts- och mjölkproduktionen. Producenterna är osäkra eftersom reglerna är oklara och motsägelsefulla.
– Bete av skogsområden är tillåtet enligt förordningen om avskogning, men det är riskabelt att återställa igenvuxna marker till ängar eller åkrar om det växer träd på dem. Det kan i värsta fall klassas som avskogning. Det betyder att det i praktiken blir omöjligt att röja igenvuxna områden till värdefulla ängar och fält, så som vi har gjort på min hemgård, trots att man har efterlyst ökningar av sådana här vårdbiotoper både nationellt och i EU.
– Ofta blir saker och ting mer komplicerade än nödvändigt eftersom EU inte litar på att medlemsstaterna vet bättre, kommenterar Jaana Husu-Kallio.
– Det finns i alla fall bra element i den gemensamma jordbrukspolitiken, fastän den kanske inte är perfekt, säger Catherine Geslain-Lanéelle. I framtiden borde EU möjligtvis koncentrera sig på att dra upp riktlinjerna och låta medlemsländerna sköta förverkligandet.
Kari Valonen passar på att påminna om att andra instanser, till exempel generaldirektoratet för miljö, också har inflytande på utformningen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
– Det innebär också att man inte kan lägga hela ansvaret på DG Agri för de delar som inte fungerar, menar han.
Anna Johansson avslutar för sin del med att efterlysa resurser för att alls kunna idka jordbruksnäringen:
– I ett företag har man utvecklingsdiskussioner med sin förman. Där frågar förmannen vad du är bra på och vad du kunde göra bättre. Vad kan arbetsplatsen eller arbetsgivaren erbjuda för resurser och verktyg för att du kan utvecklas och utföra ditt arbete bättre. Mot den bakgrunden frågar jag av er: vem skall ge oss jordbrukare de verktyg och resurser vi behöver så att vi kan producera mat åt folket?