Långa behandlingstider och få beviljade undantagslov för avskjutning och äggbehandling försvårar skarvbekämpning i Österbotten. Vad gäller det aktuella skarvbeståndet längs de österbottniska kusttrakterna rapporteras det att antalet skarvbon har ökat i Karleby och Kristinestad. Men totalt sett handlar det om en minskning med 7 procent.
Marina Nyqvist, projektledare vid Österbottens fiskarförbund och medlem i den regionala skarvkommittén, säger att stämningen fortsättningsvis är allmänt frustrerad i det egna landskapet vad gäller skarvsituationen.
I slutet av juni fick Kvarkens fiskeområde och Nykarleby fiskeområde efter 18 månaders väntan avslag på deras ansökningar om undantagslov för skarvförebyggande åtgärder.
– Ingenting får göras i dessa områden. Man ansåg att det inte fanns tillräckliga bevis för att bevilja tillstånd för åtgärder, säger Nyqvist.
Ansökan i november fortfarande obehandlad
I slutet av november 2017 lämnade Malax-Korsnäs fiskeområde in en ansökan om att minska skarvbeståndet i det egna området med 500 individer.
– Först pratade Miljöcentralen om en behandlingstid på tre månader. Sedan utlovades ett beslut inom kort i våras. Men så kom semesterperioden emot och än idag, mitten av augusti, fortsätter fiskeområdets väntan, säger Nyqvist.
I maj har Nyqvist varit med om att utföra förebyggande inoljningsarbeten på Juckasgrynnan i södra Stadsfjärden utanför Vasa.
– Enligt de gällande bestämmelserna ska ett ägg lämnas obehandlat i varje bo vilket är opraktiskt och innebär extra arbete. Det är det lokala fiskeområdet som har haft hand om inoljningen och dessutom utan någon som helst ersättning för insatserna.
– Jämförelsevis ses inoljningen – i motsats till vad fallet är i Finland – som en naturskyddande åtgärd i Danmark. Enligt dansk praxis ska alla ägg oljas och det är också någonting som den statliga Naturstyrelsen ombesörjer och finansierar.
Marina Nyqvist riktar också kritik mot det faktum att NTM-centralen hittills inte har beaktat och tillämpat de nya tolkningsmöjligheter som det förnyade skarvdirektivet från 2016 har banat väg för. En ministerarbetsgrupp med Anna-Maja Henriksson (SFP) låg bakom den förnyelsen.
Liten minskning
Det tillstånd för avskjutning av 30 individer som Närpes-Kaskö fiskeområde och Malax-Korsnäs fiskeområde har beviljats framstår dessutom som en droppe i havet.
– På Storgrynnan i Pjelax fanns det ifjol 14.000 skarvar, säger Nyqvist.
Under sommaren 2018 har det konstaterats att antalet skarvbon längs den österbottniska kusten har minskat med 7 procent. Det rapporteras också om att antalet skarvbon har mera än fördubblats utanför Karleby och Kristinestad i sommar.
I Pjelax skärgård där en av landets största skarvkolonier har skarven inte alls häckat i år. Samtidigt har Finlands miljöcentral anmärkt på att olovlig fördrivning av skarv har förekommit på två holmar i den yttre skärgården i Närpes.
– Enligt en dansk forskare kan den stränga vintern i skarvarnas övervintringsområden ha bidragit till att öka dödligheten bland skarvarna i år – eller så är fåglarna i så pass dålig kondition att de hoppar över häckningen ett år, säger Marina Nyqvist.
Men enligt Nyqvist är den aktuella minskningen ändå inte lika stor som väntat.
Centraliserad förvaltning en försvårande omständighet
Landsbygdsforskaren Kenneth Nordberg vid Åbo Akademi i Vasa anmärker på att den inhemska förvaltningsplanen för skarvåtgärder från 2005 är föråldrad.
– För 13 år sedan fanns det 2.900 skarvpar i landet. Idag är antalet uppe i hela 25.000 häckande par. Skarvproblemet dök upp för cirka 20 år sedan. Nya arter tillkommer dessutom i takt med att klimatet förändras, säger Nordberg.
Visserligen har det stränga nationella och miljöpartistiskt formade skarvdirektivet från 2010 – som helt förbjöd åtgärder utanför definierade problemområden – modifierats och lindrats för något år sedan.
Men Kenneth Nordberg framhåller att en centraliserad och distanserad miljöförvaltning fortsättningsvis bidrar till att komplicera den österbottniska kustbefolkningens kamp mot skarven.
– I och med att det är NTM-centralen i Åbo som är den beslutande instansen nuförtiden har avståndet mellan aktörerna ökat ytterligare och kommunikationen försämrats. Centralens kontakter med fältet i Österbotten är bristfälliga och antalet tjänstemän som behandlar ärendena är få.
Positivt är i alla fall att Österbotten i motsats till Nyland och Österbotten numera har en regional skarvplan till sitt förfogande. Det kartläggande arbetet har gjorts av den regionala skarvkommitté som verkar i landskapet, säger Nordberg.
Missnöjet med myndigheternas agerande och processernas tröghet är påtagligt i Österbotten. Men någon offentlig skarvdemonstration- som en motsvarighet till vargdemonstrationen i Vasa i juni- är inte på agendan just nu.
– I fråga om skarvproblematiken har berörda föreningar och fiskargillen en tendens att satsa på direkt påverkan och lobbning istället för manifestationer på torget. Man vänder sig till politiker och beslutsfattare. Det har gjorts uppvaktningar både på ministerienivå i Helsingfors och på EU-nivå i Bryssel.
Den österbottniska skarvfrågan har – även om kritiska tidningsinsändare glimtar till i dagspressen ibland – inte fått samma grad av uppmärksamhet som det omdiskuterade vargproblemet.
– För många invånare ligger havet och den yttre skärgården lite länge bort från vardagen. Samtidigt har vargen på ett mera konkret sätt rört sig i miljöer där människor bor och skapat oro.
Yrkesfiskarnas framtidsutsikter bekymrar
Det är främst den ständigt krympande yrkesfiskarkåren och folk med fritidsbostäder som är direkt berörda av skarvinvasioner. Det handlar om marginella grupper i samhället numerärt sett.
– Samtidigt är jag uppriktigt bekymrad över det österbottniska yrkesfiskets framtidsutsikter om den här utvecklingen fortsätter. Det är också en yrkeskår som börjar vara alltmera åldersstigen. Inte minst med tanke på att konsumenterna önskar inhemsk fisk så borde skarvfrågan vara mera etablerad i den allmänna medvetandet.
Kenneth Nordberg har kastat forskarljus över problematiken i rapportväg för ett par år sedan. Resultatet blev fallstudien ”Skarvens och sälens socioekonomiska konsekvenser i Österbotten och Finland”.
Nordberg intervjuade en rad fågelklubbar, sommarstugeägare, yrkesfiskare och myndigheter i samband med sin forskning.
– Jag fokuserade på fiskeområdet Monå-Kantlax-Oravais som var det mest drabbade skarvområdet vid den tidpunkten. Senare har Pjelax skärgård blivit profilerad som det mest utsatta området i Österbotten.
– De intervjuade sommarstugeägarna vittnade om att skarvarna dykt upp för cirka tio år sedan och att problemet förvärrats klart under de senaste 7-8 åren. Man bekymrade sig för att fåglarna skulle inta ens egen strand och att man inte skulle kunna göra någonting där.
Kenneth Nordberg poängterar att det görs aktuell skarvforskning och uppföljningar av läget. Själv har han dock inte några planer att återuppta sitt forskande på området.
– Men det skulle tveklöst vara intressant att göra en uppföljning om några år, säger han.
