Frågan om skogens mångfald
hägrar – men vilka historiska
premisser bygger den på?

Mångfalds- och biodiversitetsfrågorna får en allt viktigare roll inom skogspolitiken. Av denna orsak publicerade SLC och MTK i februari en gemensam biodiversitetsfärdplan, som även inkluderade olika modeller för vad diverse restaureringsinitiativ skulle kosta samhället. Men vad betyder egentligen biodiversitet för skogens del, och vad bygger tanken om förlust av biologisk mångfald på?

I grunden handlar problematiken om att den finska skogens struktur har förändrats under de senaste 300 åren, och speciellt sedan det industriella skogsbruket tog fart under 1800-talet. Enligt forskarna handlar biodiversitet om mängden arter som frodas i skogen, samt dessas livsmiljöer.

Enligt rödlistan 2019 för arternas hotbedömning utgör skogen boplats för 31,9 procent av alla hotade arter. För 27,5 procent av alla hotade arter utgörs hotet av förändrade habitat orsakade av skogsbruk. För hälften av dessa utgjorde nedgången i död ved, gamla skogar, stora träd de största orsakerna.

Då habitatens ytor minskar krymper även de artpopulationer som bor där. När ett habitat minskar till under 10-20 procent av originaltillståndet ökar populationernas minskningstakt eftersom avstånden mellan olika habitatöar växer vilket gör det mindre sannolikt att en ö där arterna försvunnit åter får liv.

Konklusionerna gällande bortfallet av biologisk mångfald görs dock på basis av den historiska information som finns tillgänglig gällande skogens tidigare tillstånd.

De gamla och stora träden fälldes under 1800-talet

Tillförlitlig skoglig data finns att tillgå endast sedan 1921 då den första riksskogstaxeringen företogs. Trots detta finns det uppgifter från tidigare som ger starka indikatorer på hur skogen torde ha sett ut, även om begrepp och definitioner förändrats över tid.

Historisk statistik framtagen av Harri Hölttä påvisar att oron över skogarnas förbrukning bland ämbetsmän och bildade går långt tillbaka i tiden.

Exemplen är många. När grova stammar söktes i Parikkala på 1750-talet för skeppsbygge kunde inga lämpliga hittas. Under 1820-talet menade Viborgs läns guvernör Klinckowström att områdets skogar svedjats så hårt att inte ens ved återstod.

När Claes Wilhelm Gyldén framställde sin kända karta över Finlands skogstillgångar 1850 baserat på lantmäteridata, rådde enligt honom ”allmän skogsbrist” i Parikkala. Den tyska skogsexperten Edmund von Berg konstaterade under sitt besök i området att skogen var förbrukad. En kommitté konstaterade 1874 att orten drogs med ”verklig skogsbrist”.

Enligt Hölttä var man i slutet av 1800-talet rädd för att skogen skulle ta slut främst på grund av hushållsbruk och svedjebruk som var mest utbrett i östra Finland. Arvo M. Soininen, forskare i lantbrukshistoria, konstaterade dock redan 1974 att rädslan för skogsbrist under 1800-talet långtgående kan förklaras med att kraven på avverkningsbar skog var höga, och att det var denna typ av skog man var rädd att skulle sina.

Under 1700-talet dög exempelvis endast stockar med en stubbdiameter på minst 46 centimeter för skeppsbygge. Speciellt värdefulla var träd där de första grenarna påträffades först på 13-21 meters höjd. Under århundradets slut låg den genomsnittliga toppdiametern för stock på 30 centimeter.

I mitten av 1800-talet ansågs en god ålder för träd ämnat för sågtimmer vara 140-200 år, och 150 år för stock. Ännu 110 år gamla träd uppfattades som klenträd medan 160-200 åringar var fullvuxna.

I statens skogar under 1860-talet betraktades ett träd vara ungt i 60-70 års ålder, medelålders i 70-150 års ålder och gamla i 150-300 års ålder. I början av 1900-talet ansågs 101-150 åriga träd lämpliga för avverkning. I mitten av 1800-talet kunde timmer vara dubbelt eller tre gånger grövre än idag. År 1859 skulle toppdiametern vara minst 30 centimeter för timmer som såldes ur statens skogar.

I slutet av 1800-talet började stockarnas storlek och volym att minska eftersom de träd som var störst och lättast åtkomliga långtgående hade huggits ner. Mellan 1861 och 1895 sjönk genomsnittsvolymen för stock från 0,6 kubikmeter till 0,4 kubikmeter. Enligt Hölttä pekar detta inte bara på att skogen avverkades i snabb takt, utan att den minskande stockstorleken och allt lättare kriterierna påvisar att tillgången på stora träd avtog. Detta innebär att delar av skogen genomgått en förändring.

Större men yngre skog under 1900-talet

Strukturomvandlingen är bättre dokumenterad under 1900-talet. Enligt forskning publicerad av Kari T. Korhonen tillsammans med en grupp andra forskare år 2020 har både förbättringar och försämringar ägt rum.

Trots att andelen skog som är över 150 år gammal i norra Finland uppgår till nästan en femtedel, har andelen i hela landet halverats under de senaste 100 åren till 5 procent. I södra Finland uppgår idag andelen skog som är äldre än 150 år till 1,7 procent i jämförelse med 0,7 procent under 1920-talet.

Under perioden har mängden skog som är över 120 år gammal hållits stabil i södra Finland, medan skog som är över 150 år gammal i norra Finland minskat sedan 1980-talet fram till 2010-talet då minskningen avstannat.

Mängden skog dominerad av lövfällande träd har minskat med 45 procent sedan 1920-talet, men har under senare år börjat öka i de södra delarna av landet. Andelen stora träd per hektar har dock så gott som fördubblats sedan 1920-talet. I norr är de flesta stora träd gamla, medan det motsatta är fallet i söder.

Förekomsten av död ved i södra Finland har ökat med 60 procent sedan 1920-talet men förblir på en låg nivå. Sedan 1990-talets slut har mängden död ved ökat i södra Finland från 2,7 kubikmeter per ha–1 till 3,9 kubikmeter ha–1. I norra Finland har dock mängden minskat, även i skyddade skogar.

Trädarternas fördelning och struktur har varit rätt så oförändrade under perioden 1980-2015. I södra Finland har andelen skog dominerade av lövträd ökat. Andelen trädlösa ytor har sedan 1980-talet minskat i söder från 290.000 hektar till 180.000 hektar, och i norr från 340.000 hektar till 70.000 hektar.

Vårdbiotoperna som försvann

Den biologiska mångfalden har på vissa håll minskat även på grund av att människans inverkan på naturen minskat eller förändrats. Detta gäller vårdbiotoper som skogsbeten, ängar och hagmarker.

Enligt miljöförvaltningen har vårdbiotopernas antal minskat i Finland sedan 1880-talet, och allt snabbare sedan efterkrigstiden. Sedan 1960-talet har 90 procent av vårdbiotoperna försvunnit och kvaliteten sjunkit. Idag är de återstående vårdbiotoperna utrotningshotade.

Under 1880-talet fanns uppskattningsvis 1,6 miljoner hektar ängsmark som då började röjas upp till åkrar. Fram till 1920-talet halverades ängsarealen. Skogsbetena och hagmarkerna minskade stadigt redan före 1950-talet.

Under 1960-talet fanns ännu 1,36 miljoner hektar skogsbeten, men de minskade under senare decennier och har minskat under hela 1900-talet som en följd av en allt intensivare skogsindustri och att gemensam markanvändning för både jord- och skogsbruk avtog.

Konflikten mellan tillväxt och mångfald

I ljuset av forskningen står det klart att den finska skogen ändrat karaktär under den industriella eran. Under 1800-talet kom själva skogsvolymen att minska avsevärt. Enligt forskning publicerad av Timo Myllyntaus och Timo Mattila 1997 förvärrades situationen av att skogen växte långsammare eftersom den var äldre och klimatet var kallare på grund av den ”lilla istiden”.

Den årliga tillväxten uppskattas till 1,1 procent år 1800, till 1,4 procent år 1870, till 1,55 procent 1880 och till 3,4 procent år 1923. Under 1800-talet var tillväxten därmed blygsam samtidigt som uttaget fortsatte öka, vilket gjorde att skogsvolymen sjönk med 25-40 procent för att nå sin lägsta punkt kring år 1900 med 1.400 miljoner kubikmeter.

Under 1900-talet repade sig skogen tack vare ett varmare klimat, rationaliserat skogsbruk, skogsskötsel samt av en förändrad åldersstruktur då landets gamla skogar avverkades. Skogen har därmed återfått samma omfattning den hade kring år 1800 nämligen 2.500 miljoner kubikmeter.

Strukturen har dock förändrats. Dels verkar träden idag vara klenare och skogarna yngre. Dels har olika betes- och ängsmarker röjts upp till åkrar eller odlingsmark. Dagens skog skiljer sig från det sena 1700-talets skogar både gällande åldersstruktur och arter, vilket betyder att skogslandskapen är mera monotona.

Ängar, gärden och skogsbeten har gått förlorade. Samtidigt har en förbättring skett under senaste årtionden, inte minst gällande trädens storlek och mängden död ved.

Forskning visar även att mängden skog som varit orörd i över 30 år har ökat markant sedan 1990. Uppskattningsvis 31 procent av dessa är i akut behov av avverkning från ett skogsskötselperspektiv. På en stor del av dessa områden har trädens livskraft försämrats och en del av träden börjat dö, men samtidigt säger forskarna att områdena utgör tillfälliga tillhåll för hotade arter.

Om skogen tillåts att åldras kommer dock tillväxten att sakta ner, vilket för oss närmare den situation som rådde under 1800-talet. Antti Asikainen som är forskningsöverdirektör på Naturresursinstitutet har påtalat hur skogstillväxten stannat av sedan 2013, vilket även begränsar skogens förmåga att binda kol.

Strukturomvandlingens betydelse

Skogens historiska strukturomvandling utgör grunden till den forskning som vill peka på att en omfattande förlust av biologisk mångfald ägt och äger rum. Exakt vad skogens förändrade tillstånd innebär är dock inte helt entydigt.

I ett inlägg i Metsätieteen aikakauskirja i april 2024 påtalar skogsexperterna Heikki Hänninen och Heikki Smolander hur mångfaldsdiskursen präglas av en försiktighetsprincip. Enligt dem godtas tanken om att skiften i de små organismernas populationer är existentiellt hotande eftersom man inte vill riskera några felsteg.

Botanikern Seppo Vuokko har i Metsälehti kritiserat bland annat Finlands Naturpanel för deras syn om att det skulle behövas ekologiska korridorer mellan olika habitatöar samt att de inte beaktat mångfalden i yngre skogar. Pekka Kauppi som är professor emeritus i miljövetenskap har i sin tur påtalat det faktum att de stora däggdjursstammarna vuxit avsevärt sedan 1970-talet, medan skogsfågelstammen hållits stabil.

Forskningen kommer säkerligen att avancera även inom biodiversitetsfrågan. Hur det än förhåller sig kan skogsägaren ändå vidta miljöåtgärder där riskerna är små och effekten stor. Enligt rödlistan står nämligen lundarna för mindre än en procent av skogsarealen, men utgör samtidigt habitat för 45,3 procent av de hotade skogsarterna.

Vidare finns 24,5 procent av alla utrotningshotade arter inom vårdbiotoper och andra av människan formade miljöer. Restaurering av lundar och vårdbiotoper skulle därmed förstärka mångfalden avsevärt och om inte annat återställa de traditionella jordbruks- och skogslandskap som tidigare varit viktiga i Finland.