Efter tre år på ”övertid” lämnar Annikka Selander Skogscentralen för att gå i pension.
– Jag står i ett slags vägskäl, och vet inte ännu vad jag ska sysselsätta mig med efter pensioneringen. Det är ändå helt klart att mitt intresse för skogen inte kommer att svalna, säger hon.
Under åren på Skogscentralen har Annikka haft olika positioner. Hon avslutar sin karriär som skogsvårdsexpert vid Skogscentralens södra serviceområde, där hon är en del av ett team bestående av sex experter med olika kunskapsområden.
Skogscentralens södra serviceområde omfattar Nyland, Österbotten, Kimitoön, Pargas, Päijänne-Tavastland och Egentliga Tavastland.
Språklig intressebevakning
– När jag började studera vid agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten var jag inte tvåspråkig, så det var i början ganska knöligt att till exempel skriva tenterna på finska. I dag kan jag kalla mig tvåspråkig, men det kräver ändå extra insatser att upprätthålla fackterminologin på båda språken.
Tillsammans med sina svenskspråkiga kolleger bemödar hon sig för att den svenskspråkiga skogsterminologin som används i Finland ska vara aktuell och riktig.
– De nya termerna kommer ofta först enbart på finska. Inom Skogscentralen och Tapio försöker vi komma överens om vad den svenska motsvarigheten är, så att alla använder samma termer, berättar Annikka.
Svenskan kommer inte automatiskt när det gäller Skogscentralens service och material.
– Det svenska språket kräver en viss intressebevakning hela tiden. Vårt område är det enda tvåspråkiga serviceområdet, och vi satsar på att påminna våra finskspråkiga kolleger om att det finns kunder som behöver betjäning på svenska.
Annikkas önskan är att till exempel publicerat material skulle utkomma samtidigt på båda språken, men ofta utkommer det svenskspråkiga materialet med fördröjning.
– Som bäst arbetar jag med nytt svenskspråkigt rådgivningsmaterial, en guide och en nätkurs, om granbarkborrar. Med det varmare klimatet får vi i Finland sannolikt mera granbarkborreskador när det är en stor övervintrande stam, så det gäller att hålla koll på granskogarna, nämner Annikka.
Mångsidigt kunnande
Intresset för skog kom hemifrån – Annikkas pappa hade en passion för skogen och familjens skog var också en viktig del av inkomsten.
Annikka anställdes vid Skogscentralen i maj 1998, men hann efter forstmästarexamen göra karriär inom flera andra skogliga organisationer. Bland annat har hon arbetat vid Centralskogsnämnden Skogskultur, Tapios skogsförbättringsdistrikt i norra Österbotten och Kajaani Oy.
– Det var nog i början en kulturchock att arbeta så långt i norr. Jag minns hur det var ihållande -30 grader kallt, bilens kylarvätska frös och det var svårt att ta sig runt i bygderna, minns Annikka.
Hon har också arbetat som skogslärare både i Joensuu och i Ekenäs.
Bästa arbetsdagarna i skogen
Sitt arbete vid Skogscentralen betecknar Annikka som stimulerande och mångsidigt.
– Allra bäst tycker jag om att vara ute i skogen med olika grupper, såsom skogsägare eller forskare, och den diskussionen som uppstår där på plats, i rätt miljö, nämner hon.
Ett initiativ som hon tillsammans med Gerd Mattson-Turku, som då arbetade vid Tapio, genomförde i början av 2000-talet var en studiecirkel för kvinnliga skogsägare.
– Vi hade fått signaler att kvinnliga skogsägare uppfattade att skogsproffsen inte tog dem på allvar, utan hellre diskuterade skog till exempel med maken eller brodern. Utifrån vår idékläckning skickade vi därför på internationella kvinnodagen ut inbjudningar till kvinnliga skogsägare om att komma med i gruppen och diskutera skogsfrågor.
Studiecirkeln sammankom i flera år fyra gånger per år, av vilka några träffar i terrängen.
– Kunskapstörsten var enorm, och jag tror att deltagarna hittade ett kamratskap med andra som tänkte och tyckte lika om skogen.
– Vi hade skrivit egna regler för studiecirkeln. Bland annat hade vi bestämt att vi skulle anlita enbart kvinnliga experter som föredragare, men den regeln fick vi kringgå då det inte alltid fanns kvinnliga experter att tillgå, minns Annikka.
Naturhänsyn integrerad del av skogsbruket
När skogslagen skrevs om 1996 lyftes den biologiska mångfalden och särskilt viktiga livsmiljöer in i lagen, och naturhänsynsfrågorna har blivit allt viktigare inom skogsbruket.
– Jag har arbetat mycket med att föra fram att det inte behöver vara en extra ”fin” skog, utan alla skogar har något som är värt att spara med tanke på generell naturhänsyn såsom kantzoner, kvarlämnad död ved och viltbuskage.
Annikka var med om att förverkliga pilotprojektet ”Från havets botten till djup skog”, där man piloterade Metso-konceptet genom frivilliga skyddsavtal i landförhöjningsskog.
– Det har varit en intressant resa från ingenting till i dag, när alla skogsägare har möjlighet att ingå frivilligt tidsbestämda eller permanenta skyddsavtal och få ekonomisk kompensation för det. Skogsägarnas intresse är stort och vi får hoppas att budgetmedlen räcker till för alla som vill ingå avtal.
Viktigt veta vad man vill med sin skog
Som skogsvårdsexpert tycker hon det är synd att diskussionen kring skog fortfarande är väldigt polariserad.
– Påståenden som ”alla kalhyggen är av ondo” förekommer. I stället borde man se mera strukturerat på skogsbruket.
De senaste åren har klimatförändringen sysselsatt Annikka i allt högre grad. Hon konstaterar att flera saker redan ändrats i skogen, och att det är viktigt att se till att hålla de finländska skogarna växande också i framtiden.
– Det talas mycket om skogen som både kolsänka och kollager, men faktum kvarstår: ståndortsanpassad välskött skog med rätt tajmade vårdåtgärder ger vitala skogar som klarar sig och binder kol trots klimatförändringen.
Med ståndortsanpassning avses att skogen har trädslag som utnyttjar växtplatsens potential och klarar sig där. Ett exempel är granen, som på grund av sitt grunda rotsystem är extra känslig för försommartorkan, som blir allt vanligare, och därför kanske inte är lämplig på alla förnyelseytor där det tidigare växt gran.
– Vi behöver få in mera blandbestånd, det vill säga ett större inslag av lövträd, för att skogarna ska ha bättre möjlighet att stå emot extremväder och få ökad resistens mot skadegörare, konstaterar Annikka.
Annikka är själv skogsägare sedan några år, och vill uppmuntra alla skogsägare att tänka på vad man vill med den egna skogen: inkomster, jakt, bär, biologisk mångfald. Oftast är det frågan om en kombination av olika mål.
– När du själv vet vad du har för mål med skogen, är det också lättare att beställa skogstjänster.