Tre finländska entomologer har under våren studerat åländska dyngbaggar och för insektforskarna verkar grävandet i kolallor, hästlortar och fårpärlor ha varit rena guldgruvan.
– Alla gårdar som vi har besökt har varit mycket välskötta och människorna har varit väldigt vänliga, säger Petri Metsälä.
Han är specialist på insekter och bland annat medlem i en arbetsgrupp för leddjur, som är jordens artrikaste stam och omfattar insekter, spindeldjur, mångfotingar och kräftdjur.
Heli Vainio är miljösakkunnig vid konsultföretaget Sitowise Oy och medlem i finländska miljöministeriets arbetsgrupp som bland annat rödlistar olika sorters skalbaggar i Finland.
Gruppens tredje medlem Jyrki Lehto medverkar i två forskningsprojekt om fjärilar och pollinerare i Lappland.
Dyngbaggar frodas på naturbetesmarker
Heli Vainio berömmer Åland för att det finns så ”otroligt många insektsarter”. Det beror främst på de många naturbetena.
– Det är rena giftet för dyngbaggarna när naturbeten försvinner, påpekar hon.
Gynnsamt för dyngbaggar är också Ålands kalkhaltiga jordmånen. Andra faktorer som spelar in är att Åland ligger nära Sverige och att de åländska gårdarna är små och därför ligger ganska tätt.
– Då blir det lättare för skalbaggar och andra insekter att förstora sitt utbredningsområde fast de inte kan flyga så långa sträckor.
Hästdyngbaggen ny art för Finland
Heli Vainio berättar att insektforskarna år 2017 just på Åland för första gången hittade den för Finland helt nya arten hästdyngbagge (Volinus sticticus), som ännu inte ens fått något finskt namn.
– Vi fick nu bekräftat att hästdyngbaggen mår bra på Åland för vi hittade den på alla gårdar vi besökte. Nu är det bara en tidsfråga innan den också sprider sig till finländska fastlandet.
En annan för forskarna intressant skalbagge är den gulsvarta streckdyngbaggen (Esymus merdarius) som i början på 1980-talet var nästan utrotad i Finland och hela Norden. Varför den försvann och nu åter har börjat breda ut sig utgående från södra Sverige är fortfarande ett mysterium.
Även på finländska fastlandet har man åter börjat hitta enstaka hästdyngbaggar, men arten är fortfarande klassad som mycket hotad.
– På Åland hittade vi däremot streckdyngbaggar på många gårdar och på vissa ställen till och med i väldigt stort antal!
Flakafynd slog rekord
På Åland letade forskarna efter dyngbaggar i både ko-, häst- och fårskit när de bland annat besökte Frej Bomanson i Saltvik Kvarnbo, Camilla Rosenberg i Jomala, Linda Hellman i Lemland Flaka, Bolstaholms Gård i Geta samt Mickels Gård i Jomala Gottby.
– I Flaka blev de förvånade över hur många olika sorters dyngbaggar de kunde hitta. Sortimentet slog rekord för hela resan, berättar naturkännaren Jukka Tobiasson, som hjälpte forskarna med kontakterna för gårdsbesöken.
Tobiasson, som bor på Jurmo i Brändö kommun, har under försommaren anlitats för att hjälpa åländska djurägare med planeringen för naturbeten, som är mycket viktiga för den biologiska mångfalden.
Heli Vainio säger att forskarna gärna tar emot nya tips om naturbeten för att studera dyngbaggar.
– Kanske kommer vi på nytt inom några år och under olika årstider för att få en bättre helhetsbild om förekomsten av dyngbaggar.
Vildsinta rovdjur
För många människor är skalbaggar och andra insekter äckliga, men Heli Vainio som är uppvuxen på en bondgård i Eura norr om Åbo tycker att de är både sympatiska och söta!
Hon har till och med låtit dem gå under skinnet på sig. En av hennes tatueringar visar en humlekortvingen (Emus hirtus), som är en hotad art i Sverige, och som hon själv i fjol var den allra första att hitta i Finland.
Humlekortvingen blev därför ett ganska självklart val när Heli hade lovat sig en ny tatuering som belöning för sin godkända magisteravhandling.
– Det finns inte många andra lika söta och storögda skalbaggar som ”Emus”, men arten är ändå ett vildsint rovdjur och slukar andra kryp som tumlar om i dyngan, beskriver Heli Vainio.