Smidiga, smäckra och vackra i sin naturlighet. När Carl-Göran Österbacka svarvar skapelser är det träet som vägleder och avgör hur slutresultatet blir. Intentionen är att skapa konstföremål i vackra och tilltalande former och framför allt att lyfta fram strukturen i träet.
Det är sen eftermiddag i mitten av september. Ett trettiotal personer har sökt sig till Hantverkets hus Loftet i Vasa där Carl-Göran Österbacka från Kvevlax har vernissage.
Malin Wälitalo-Palo, verksamhetsledare för Österbottens hantverk, berättar inledningsvis hur hon varit hemma hos Carl-Göran för att bekanta sig med hans svarvning och överväldigats av hans kunnande och kunskap. Nu är hon glad att få presentera den månadslånga utställningen.
En man i publiken – det visar sig vara Olle Victorzon, tidigare kultursekreterare i Korsholms kommun – tar över ordet och förkunnar: Carl-Göran är en av Finlands främsta svarvare!
– Svarvning låter enkelt, fortsätter han. Man tänker att det är maskiner som snurrar, men det första som krävs är vassa verktyg och redan det att vässa verktygen är en konst i sig. Och av den som svarvar krävs skicklighet, kunskap och tålamod! Den kunskap som finns här är helt otrolig och det gör mig fullkomligt stum!
Naturlig struktur
Lovorden och Victorzons lyriska bedömning hjälper den oinvigde att förstå vilken nivå vi rör oss på. Själv har Carl-Göran en mer ödmjuk framtoning när han presenterar sin utställning – Former i trä – och berättar hur hans koncept består av tre komponenter: att skapa vackra och tilltalande former genom att ta fram strukturen i träet, att gilla svarvning och alla dess utmaningar samt att göra ett bra arbete.
Carl-Göran tillverkar inga bruksföremål utan fokuserar fullt ut på de konstnärliga aspekterna och eftersom han även är intresserad av bildkonst förenar han de båda uttrycksformerna i sitt skapande.
Förutom små exklusiva skålar och synnerligen smalfotade bägare i fantasifulla former består en del av utställningen på Loftet av svarvade hattar i björk och i alm.
– Det svåra med att göra hattar är att hitta tillräckligt stora block på 55–60 centimeter i diameter att jobba med, förklarar han.
– Jag använder mig av rått virke som har en fukthalt på 20–30 procent. Det betyder att man måste vara snabb och göra dem klara på en gång eftersom träet torkar och ändrar sig snabbt på kort tid.
Uppvuxen i morfars snickeri
Att det blev just svarvning beror främst på att Carl-Göran som barn tillbringade mycket tid i sin morfars snickeri. Johannes Rönnqvist var en duktig snickare som även höll kurser. Han var en av dem som grundade Kvevlax hemslöjdsskola, där han kom att fungera som föreståndare mellan åren 1924 – 1943.
Som pensionär gjorde Johannes båtrattar på beställning, men efter att han började få ont i händerna bad han sin då tonårige dotterson om hjälp.
– Det var så det började, säger Carl-Göran. Jag var själv inte aktivt intresserad men hjälpte honom att göra båtrattar och på så vis lärde jag mig att svarva.
Snickare var dock aldrig ett alternativ när det blev dags att välja yrke. Intresserad av elektronik sökte Carl-Göran sig i stället till Tekniska läroverket i Helsingfors. I yrkeslivet har han arbetat som ingenjör på LM Eriksson i Helsingfors och i Stockholm och från och med 1972 var han anställd på Strömberg – sedermera ABB – i Vasa.
Intresset för svarvning har alltid funnits där även om tiden sällan räckte till under de yrkesverksamma åren. Men på 1990-talet tog Carl-Göran åter upp svarvningen, om än i blygsam skala, och efter sin pensionering för tio år sedan har han fortsatt med större iver.
Tålmodig och noggrann
För att kunna svarva behöver man en tung svarv – Carl-Görans väger 350 kilo – svarvjärn i olika format och en slipmaskin för att vässa verktygen.
– Man måste vara intresserad, noggrann och ha mycket tålamod, fastslår han. För att få ett bra resultat krävs att man fokuserar ordentligt långa stunder.
Arbetsprocessen börjar med att han råsågar ett trästycke med motorsåg. Trästycket monteras i svarven – kanske måste det balanseras och justeras – varpå han råsvarvar bort det mesta av träet med ordentliga skär.
– Jag använder mig i huvudsak av skärmetoden och arbetar med svarvjärn av fingernagelstyp, förklarar han. Det gör att jag undviker en massa damm och så är det mycket effektivare än den så kallade skrapmetoden där man i princip skrapar bort materialet.
Efter att grovsvarvningen i stora drag format trästycket tar finsvarvningen vid då hantverkaren justerar och finner den slutliga formen. Sedan ska ytan svarvas möjligast fin inför nästa fas; torkning och slipning med sandpapper.
– Torkningen gör jag så att det fuktiga föremålet lindas in i papper och sätts i papperspåse där det får torka i någon vecka, förklarar han. Och slipningen påbörjar jag vanligen med grovleken 100–180 som jag fördubblar ett steg åt gången tills jag är uppe i 2500. Vid 600–1000 börjar ytan glänsa. Som sista fas ytbehandlar jag två, tre gånger med Danish Oil och polerar samtidigt i svarven med en mjuk duk.
Välfyllda vitriner
Varje träslag har sin egen karaktär och hårdhet. Carl-Göran intresserar sig för samtliga lövträd, även om han oftast arbetat i björk. Hemmavid är vitrinskåpen välfyllda med skapelser i alm, ask, asp, lind, lönn, äpple, klibbal, en, ek, sälg, hägg, rönn och syrén. Men barrträd undviker han.
– Jag har svarvat i gran, tall och lärkträd, berättar han. Men de har så mycket kåda i sig som fastnar på verktyg, kläder och golv. Intressantast tycker jag det är med träslag där man kan se fina och intressanta strukturer och färger.
Carl-Göran söker ingen vinning i sin verksamhet och tar heller inte emot beställningar. Svarvar gör han för att det är roligt och intressant och visst händer det att släkt och vänner får sig en välsvarvad gåva.
– Jag svarvar mest varje dag, men behöver pauser ibland för att få inspiration och för att tycka att det är intressant igen, säger han.
Tre gånger har han deltagit i Konstrundan och tidigare har han ställt ut på bland annat lokala banker och bibliotek. Utställningen på Loftet i Vasa pågår till den 11 oktober.
