I flera delar av Svenskfinland har vi markägare stött på problem då myndigheterna genom en planläggningsprocess avgör hur och till vad vår mark får användas.
Samma historia fick ett nytt kapitel då Egentliga Finlands landskapsförbunds tjänstemän i ÅU 18.8 och en Akademi-forskare i ÅU 22.8, hävdar att det byggs för mycket i den Åboländska skärgården. Tjänstemännen hävdar dels att strandbyggande stör naturen och att tillgången till fri obebyggd strand är nästintill obefintlig.
Första frågan som inställer sig är var dessa sjusovare huserat då landskapsplanen och de kommunala delgeneralplanerna gjorts upp? Alla kan ju göra sin röst hörd i planläggningskedet, något som många markägare fått erfara i hela Åboland.
Alltför ofta har planerna fördröjts eller helt försinkats då tidigare miljöcentralen och nuvarande NTM-centralen i ett sent skede har satt käppar i hjulen. Så varför vaknar man nu?
Enligt statsrådets önskan att minska på byråkratin har en stor del av ansvaret för planläggningen överförts till kommunerna. I kommunerna styrs arbetet som bekant av demokratiskt valda kollegiala organ, i motsats till NTM-centralen.
Kanske myndigheterna är rädda för att markägarna skall bättre kunna bestämma om sin egen mark? För vem skall få bestämma om den mark vi äger?
Naturen har genom allemansrätten en stor betydelse i det finska samhället och det gör kanske att det ändå finns en stor respekt för landsbygden. Men vad händer då myndigheter på olika plan börjar lägga samhällets krav på marken vi äger?
Att t.ex. påstå att det i Åboland inte finns tillgång till strand för turister är ren och skär lögn, det finns fina offentligt upprätthållna stränder alldeles bredvid bilvägar. Man kan ju också undra om det är meningen att en vanlig markägare skall åläggas att hålla sin strand öppen åt andra.
Förvisso finns det en stor potential för många markägare att bygga ut turismnäringen just tack vare havet och stränder, men också här kommer myndigheterna in och begränsar hur man får exploatera sin mark.
Självklart påverkar byggande på stränder naturen, men är det per automatik negativt? Det finns många sällsynta växter som lever i naturtyper som drar nytta av mänsklig verksamhet liksom också faunan.
Så varför skall ärenden gällande användande av marken alltid framställas så entydigt, då det klart finns rum för att se på saker med ett vidare perspektiv. Så vem skall ge detta perspektiv om inte vi som äger marken och rör sig i naturen dagligen.
Vi behöver inte peka finger på konstiga stadsbor som inget förstår utan kan föra fram att vi själva vill värna om naturen på den mark vi äger. Genom diskussion med myndigheter och beslutsfattare kan vi själva bilda oss en uppfattning om vart t.ex. planläggningen är på väg för att i god tid ta våra mått och steg.
Att var proaktiv i vårt markägande ger oss ett större handlingsutrymme.
Andreas Johansson, Heisala