Den 25:e september nåddes vi av sorgebudet att Sven Lindholm avlidit. Med Sven är en far och mor- och farfar, en sann hembygds- och landsbygdsvän, en odlare och konsulent, en debattör och samhällsbyggare, en reseledare och bokmal, en verkligt mångkunnig och bildad man borta.
Sven föddes på Västergård i Svenskby i Tenala. Den platsen var honom kär och där fick han bo ända till slutet. Han var enda barnet i familjen. Den gemenskap som familjen och hela byn utgjorde var viktiga för honom och det lilla samhällets trygghet och styrkor var något han lyfte fram många gånger senare i livet.
Som bondpojke lärde sig Sven tidigt att arbeta och ett starkt intresse för odling och även för odlingens ideologi väcktes. Det intresset höll i sig livet ut.
Sven gick lantmannaskolan i Västankvarn (1956-57), sen följde lantbrukspraktik i Sverige och England. Efter det inledde han sina studier vid Högre Svenska lantbruksläroverket i Åbo (1959-61) varifrån han dimitterades som agrolog.
I april 1963 tog Turenki sockerbruk kontakt med Sven och bad honom börja som sockerbetskonsulent för västra Nyland. Med det intog sockerbetan, sockerbetsodlingen och -odlarna en central plats i hans liv i 39 år ända fram tills hans pensionering vid fyllda 65 år.
Samtidigt som Sven började som konsulent övertog han också hemgården. Där odlade han själv betor i över 40 år och var aktiv odlare till över 80 års ålder, de 15 sista åren i en sammanslutning tillsammans med sonen Mats.
På resande fot
Sven har själv skrivit att han hade stor frihet i jobbet som konsulent och att han upplevde det som en företagsform och ett kall. Han visste hur han på bästa sätt kunde få de kunskapens frön han delade med sig av att slå rot och bära frukt.
Han tyckte om att träffa människor, att prata, diskutera och filosofera, och han tyckte om att resa omkring och lära känna nya trakter. Det fick han sannerligen tillfälle att göra; t.ex. under år 1965 hade han enligt sina egna anteckningar 279 resdagar med 1.546 gårdsbesök, han höll 33 byamöten, tre stormöten och ordnade därtill 5 exkursioner. En bättre konsulent kunde inte sockerbruket och sockerbetsodlarna ha fått.
Hösten 1962 kom Sven att tillbringa en kväll i Helsingfors och där träffade han sin blivande fru och stora kärlek Ritva i dansens virvlar. Dansen förde dem samman och dansen var ett gemensamt intresse som de odlade under hela sitt gemensamma liv.
Sven och Ritva gifte sig midsommaren 1966 och ett par år senare föddes dottern Anna-Stina och efter ytterligare några år sonen Mats. För Sven och Ritva var det viktigt att barnen fick välja sina yrkesbanor självständigt, men de uppmuntrade dem att läsa och utbilda sig.
Pappa Sven var stolt och glad över båda barnens utbildning och att de valde utbildarens yrkesbana i likhet med sin pappa konsulenten. Vi som kände Sven vet att Ritva och barnen var mycket kära för honom. Det berättade han nämligen många gånger. Likaså var alla fem barnbarnen viktiga och en källa till glädje för honom.
Många förtroendeuppdrag
Svens tid och energi räckte även till för att sköta många förtroendeuppdrag. Han hade viktiga uppdrag i bl.a Norra Tenala hembygdsförening, Nylands Svenska Producentförbund både lokalt och centralt, Andelsbanken Raseborg och Folktinget. Han var även elektor för Sfp i presidentvalet 1988.
Sven var välkänd i synnerhet bland jordbrukare och landsbygdsbor som hade ett stort förtroende för honom och därför valde honom till elektor. Ett uppdrag och förtroende som han med rätta var stolt över. Sven skötte alla sina uppdrag med iver och engagemang.
Den bästa belöningen var säkert den respons han fick i sina uppdrag, men han uppskattade också de många utmärkelsetecken han fick. Han tilldelades förtjänstmärke i guld av SLC, Andelsbanksgruppen, SFP och Centralhandelskammaren. Dessutom förlänades han Finlands Vita Ros Ordens Förtjänstkors.
Många minns Sven också som den perfekta reseledaren. Det blev 26 olika resor runt om i Europa som han planerade och fungerade som reseledare för. Först var det bara betodlare som deltog och resmålen var huvudsakligen sockerbetsrelaterade. Senare var de öppna för vem som helst och handlade mera om kultur och historia än om betodling.
Sven var påläst, kunnig, trevlig och social ut i fingerspetsarna. Hans intresse för nya platser och kulturer, hans förmåga att ta till sig kunskap och att dela den med andra kom här till uppskattad användning.
Kunde konsten att leva i nuet
Efter sin pensionering blev körsången en kär hobby för Sven, en hobby som han delade med Ritva. Han ville hela tiden utvecklas och lära sig nya saker. Ett bevis på det var att han ivrigt deltog i en skrivarklubb för att bli ännu bättre på att formulera sig i text. Också släktforskning hann Sven ägna sig åt under sina pensionärsdagar.
Sven fick leva ett långt liv, men framför allt tyckte han själv att han fått leva ett innehållsrikt och gott liv. Det var viktigt för honom att han kunde finnas till för och hjälpa sin Ritva när hon blev sjuk. Efter att Ritva avled tidigare i år uttryckte han sin tacksamhet över att han haft möjlighet att finnas där för henne och att han ”nu utfört alla sina uppdrag”.
Sven kunde konsten att leva i nuet, njuta av stunden och att verkligen se de människor han mötte och umgicks med. Han deltog gärna i olika diskussioner, han var inte rädd att öppna munnen och nyanserat framföra sin åsikt.
För mig var Sven en god vän som uppmuntrade och stödde mig både i betodlingen och i mina politiska uppdrag. Vi är många som haft goda och givande, ibland rätt filosofiska, ibland väldigt jordnära diskussioner med honom. Vi minns nu dem och Sven med tacksamhet och glädje.
Sven sörjs närmast av barnen Anna-Stina och Mats med familjer. Vi är många som delar deras sorg och saknad.
Thomas Blomqvist