Ingen stor allmän kritik av
hur Jakobstad sköter sina skogar

I delar av landet kan allmänheten ha starka åsikter om kommunens skogsbruk. Så är det inte i Jakobstad – ännu. Där finns inget större motstånd mot att staden sköter skogarna enligt hållbara metoder som säkerställer den årliga tillväxten och mångfalden.

– Vi har märkt att intresset för stadens planering av skogsbruket har ökat lite. Till exempel kan det förekomma frågor om skydd i enlighet med certifieringen från olika grupper, vilket aldrig hände tidigare. Det kan också skrivas lite elaka saker på sociala medier för hur staden bedriver sitt skogsbruk, men fortfarande är det ganska lugnt, säger Roland Sundfors, skogsbruksingenjör för staden Jakobstad.

Det traditionella skogsbruket som baseras på skötsel, tillväxt och förnyelse har blivit starkt ifrågasatt på senare år. Därmed har också trycket mot kommunernas skogsbruk ökat märkbart med Kimitoön som färskt exempel.

Nyligen beslöt den tekniska nämnden i Kimitoöns kommun att i framtiden enbart idka kontinuerligt skogsbruk. Det här trots avvikande åsikter från skogsbrukets experter som varnade för att kalhyggesfritt skogsbruk riskerar leda till torkstress, barkborrar och slutligen ekonomisk katastrof för kommunen ifråga, enligt Svenska Yle.

– Nu vet jag inte om kommuninvånarnas vilja har påverkat den kommunens beslut att helt gå in för kontinuerligt skogsbruk, men ett sådant beslut skulle knappast fattas i Jakobstad. Den saken är klar, säger Sundfors.

Följer mångbruksplan

I Jakobstad är det också tekniska nämnden som bestämt att skogarna sköts och behandlas enligt principerna för ett uthålligt skogsbruk. Målet med god skogsvård är förutom en hållbar virkesproduktion även en ekologisk och social hållbarhet.

Skogsbruket bedrivs enligt en mångbruksplan, vilket innebär att skogsinnehavet på knappa 3.000 hektar är indelat i ekonomi-, rekreations-, park- och naturskog.

– I ekonomiskogarna sköts skogarna traditionellt med virkesproduktion som utgångspunkt. Stadens rekreationsskogar är sådana som finns i närområden med vandringsleder och skidspår och där är den sociala biten viktigare än ekonomin och vi röjer mera till exempel för utsikt och trivsel. Naturskogen ska däremot vara helt orörd och där gör vi ingenting, förutom om det skulle inträffa stora vindfällen, för att uppfylla kraven enligt insektlagen, förklarar han.

Kravet på ekologisk hållbarhet garanteras genom att den årliga tillväxten är större än uttaget. Enligt Sundfors är tillväxten dryga 10.000 kubikmeter virke per år medan uttagen är cirka 7.500 kubikmeter. Stadens virkesintäkter uppgår i dag till omkring 220.000 euro per år.

– Genom att aktivt sköta röjningar och gallringar och förnya skogen har vi en tillväxt som överstiger uttaget varje år. Om vi inte hade skött skogen enligt de rätta principerna skulle tillväxten avta och därmed också kolbindningen, konstaterar han.

Viktiga intäkter för staden

För hela stadens årliga budget är 220.000 euro inte så betydelsefull, men ändå viktig.

– I dagens läge är alla inkomster som kan fås in värdefulla för kommunen.

Han betonar att han inte har något emot kontinuerligt skogsbruk, det vill säga kalhyggesfritt skogsbruk där endast de största träden tas bort genom plock- och luckhuggning. På så sätt avverkas inte skogen helt och förnyas med plantering.

– Vi idkar redan kontinuerligt skogsbruk på marker där det är möjligt. Men den metoden fungerar inte på alla marker och om den idkas felaktigt avstannar tillväxten och därmed också kolbindningen, vilket är dåligt för klimatet, säger han.

Och fortsätter:

– Ett tydligt exempel på det här var dimensionsavverkningarna efter kriget. Ännu i början av åttiotalet hade vi gamla torra granskogar med 120-140 kubikmeter per hektar med minimal tillväxt.

I dag är situationen nästan det tredubbla.

Enligt nämndens information bevaras den biologiska mångfalden genom ett nätverk av skyddsområden och naturvårdsåtgärder i ekonomiskogarna. Stadens skogar är certifierade enligt PEFC och FCS.

Men något skydd av skogen, mot statlig ersättning, har staden inte. Det beror långt på att Sundfors är av åsikten att skog inte ska skyddas genom att belasta de statliga utgifterna.

– Det samhällsekonomiskt vettigaste är att städer har naturskogar om de har råd med det. Men av principiella skäl är jag emot statliga alternativ där man mot ersättning skyddar skog. De pengarna kan i stället gå till hälso- och sjukvården, men i och med att medlen redan är öronmärkta för skydd, kanske vi går in för att skydda skogar enligt Metso-programmet i framtiden, säger han.

Många fina teoretiska tankar

Tillbaka till invånarnas krav på hur stadens skogsbruk ska bedrivas. Sundfors är medveten om att andelen som har åsikter har ökat och att hans egna tankar som utbildad inom området med fyrtio års erfarenhet ifrågasätts aktivare.

– Just gällande naturskydd får vi mera frågor och jag upplever att de gröna, som vi kallar dem, har många fina tankar men tillräcklig kunskap om hur samhället och naturen fungerar saknas kanske ibland. När vi gör beslut om skogen tar vi hänsyn till helheten, menar han.

Oftast när åsikter hörs handlar det om åtgärder i park- eller rekreationsskogarna.

– På detaljplanerade grönområden har vi skogar som växer kontinuerligt och de måste skötas av olika orsaker. Ibland hörs kritik när vi gallrat där eller om vi lämnat rishopar någonstans. Där saknas förståelse för att rishopar ska torka och därefter bli till bioenergi. De ses endast som skräp.

Hur känns det att bli utmanad av de som saknar utbildning inom området?

– Som jag ser det får man ha åsikter, men att diskutera med en som varit i skogen sedan barnsben är onödigt om frågan gäller avverkning och perspektivet klimat. Man ser med blotta ögat att ung skött granskog binder mer kol än en 120-årig granskog som är torr och där tillväxten avstannat. Men man måste ändå ha respekt för att det finns de med olika åsikter, svarar han.

Bestämmanderätten tillhör markägaren

Sundfors anser inte att samhället är emot stadens sätt att bedriva skogsbruk.

– Som jag ser det kan inte invånarna besluta för en skogsägare hur hen ska bedriva sitt skogsbruk. Vi har mycket skog i Finland och hundratusentals skogsägare och det står helt klart att det är de som ska ha bestämmande- och äganderätten. Skogsbruket ska bedrivas utifrån den samlade vetenskapen och kunskapen.

Han upplever att det faktum att äganderätten på hög politisk nivå ifrågasatts och att det traditionella skogsbruket utmanas som skrämmande. Han upplever också att delar av nutidens forskning är vinklad och sätter ensidiga teoretiska normer för helheter, vilket inte fungerar i praktiken.

– Till exempel inom viltforskningen, där någon satt som kriterium att på 50.000 hektar kan det högst vara två loföryngringar. Om det inkommer rapporter från jägarna om fyra kullar är det omöjligt utgående från gällande forskning. Inte underligt att man är oense om stora rovdjursstammarnas storlek.

– Enligt samma principer inom skogsforskningen gällande kolbindning, utgår man från mallar där man inte beaktar allt, till exempel räknar med användningen av träprodukter som också binder koldioxid. Och det finns många andra exempel, säger han.