Odling av ett höstvete som hittades under en buske på skärgårdsön Kökar och andra spannmålssorter som testades vid nedlagda Ålands försöksstation kan bli verklighet efter en kurs i Mariehamn förra veckan.
– Östnyländska Malmgård är en idol och föregångare i Finland. Där odlar man i huvudsak kulturspannmål och använder enbart gröngödsling, påpekade Kerstin Fredlund från Sverige som var en av kursens föreläsare.
Hon är specialistläkare i allmänmedicin och medicine doktor i Livsmedelsvetenskap och har ett stort intresse för gamla kultursorter av spannmål. Gamla ”lantsorter” av spannmål har enligt hennes forskning positiva hälsoeffekter för människor.
– De gamla sorterna har ofta ett högt näringsinnehåll, men en mildare eller vekare gluten än de moderna sorterna, påpekar ekologiska rådgivaren Soile Wartiainen, som med ekonomiskt stöd från Ålands landskapsregering arrangerade kursen tillsammans med Cecilia Persson från Skimra gård.
Perssons gård producerar ekologiska ägg. Hon hade redan i fjol köpt utsäde för att också odla gammal ”midsommarråg”, men den katastrofala torkan grusade hennes planer.
– Det visade sig ändå i fjol att kultursorter klarade den extrema torkan bättre än moderna spannmålssorter, säger Wartiainen som är ”grön entreprenör” och förmedlar ekologiska grönsaker via sitt företag Solklart.
Egyptiskt vete blev storprodukt i USA
Glutenintolerans har blivit allt mer på tapeten de senaste åren och Kerstin Fredlund påpekar att det finns gluten i all spannmål utom havre.
– Men betydligt mindre i exempelvis enkorn, emmer och durum. Durumvetet har till exempel bara 25 procent av det gluten som finns i det vanliga brödvetet.
Och khorosanvete, som en amerikansk odlare hämtade från Egypten på 1940-talet, har bara 10 procent gluten jämfört med dagens förädlade ”laboratoriesorter”.
I Nordamerika finns det jättestora odlingar av khorosanvete, som i Kanada odlas under varunamnet kamut.
– Men om man ska använda namnet kamut måste man betala åt den familj som för 70 år sedan tog med sig khorosanvete från Egypten.
Kerstin Fredlund anser att en tredjedel av mänskornas kaloriintag borde komma från fullkorn och tycker att vanligt vetemjöl skulle förses med ”varningslappar”.
– Exempelvis fullkornsvåfflor är jättebra mat som kan användas på många olika sätt. Och framtidens vete kommer att bygga på gamla kultursorter, är en av Fredlunds teser.
När man odlar upp kultursorter rekommenderar hon att man för att få genetisk mångfald blandar upp till tio olika sorters vete eller råg i utsädet.
– Då kommer spannmålen efter tre-fyra år att vara anpassad till odlingsplatsens mark- och klimatförhållanden. Då har man fått fram en ny lantsort som kan namnges efter ens egen gård!
Kökarvetet kan bli åländskt trumfkort
Kursdeltagarna fick också tips om spannmålssorter som redan anpassats till åländska förhållanden. En tänkbar sådan sort är Kökarvetet, som Erik Österlund från Österbygge år 2000 sände till Lantbrukets forskningscentral i Finland. Han hade hittat det ”under en båska”.
Kökarvetet är en höstsort som sedan odlades upp vid genbanken NordGen i Skåne. Det är nu klassat som en lantsort och får troligen namn efter Österlunds gård Skinnars.
– Det här vetet kan vara av stort intresse för framtida odling och lokal profilering på Åland. Traditionella lokala sorter kan bli ett viktigt trumfkort när man allt mer börjat tala om ”terroir” eller ”smaken av en plats”, påpekar Soile Wartiainen.
Kulturgeografen Annika Michelson hade till kursen med sig en påse av det på Åland hittills okända Kökarvetet. Hon är en pionjär som år 2003 vid Mustiala yrkeshögskola i Tavastland började bevarande av gamla kultursorter.
Nu har Mustiala 60 samarbetspartners för uppförökning av gamla spannmålssorter och även andra grödor.
– Hälften bönder och hälften trädgårdsfolk eftersom vi inte lyckats få med så många bondgårdar som vi skulle önska. Många trädgårdsodlare tror att det är svårare att odla spannmål än tomat eller gurka så man måste säga åt dem att det är bara att sätta sädeskornen i marken som man gör med andra frön, skrattar Michelson.
Men hon betonar att när man odlar upp gamla spannmålssorter ska det göras på gårdens ”allra näringsfattigaste skifte”.
– Om det finns för mycket näring i jorden blir det bara liggsäd.
Ett annat av Michelsons tips är att i spannmålsutsädet blanda in svedjeråg som fånggröda.
– Svedjerågen går inte i ax det första året. Förr i tiden blandade man friskt olika grödor vid sådden. Min pappa sådde exempelvis alltid ärter, havre och korn tillsammans.
Men vid uppförökning ska utsädet spridas betydligt glesare än normalt.
– För svedjeråg handlar det exempelvis om 100 kilo per hektar jämfört med 180 kilo för en modern spannmålssort.
Uppförökade sorter kan få gårdens namn
Det blev också diskussion om man kan göra något med det sparade utsädet från över 20 spannmålssorter som testades just innan Ålands försöksstation i Jomalaby lades ner för några år sedan.
Annika Michelsons förslag var att dela ut en påse utsäde åt varje deltagare i seminariet och även andra åländska odlare om intresse finns. Efter fyra år kan odlaren sedan ge den nya spannmålssorten namn efter sin egen gård.
– Men det är viktigt att se till att man varje år får en säker skörd. Dessutom måste man hela tiden ha myndigheterna med sig, poängterar Michelson.
Eftersom försöksstationen ägdes av landskapet tyckte kursdeltagarna att alla ålänningar borde ha rätt till de sorter som testades.
– Det ska jag ta reda på, lovade kursdeltagaren Maija Häggblom som är naturvårdsintendent vid landskapsregeringens miljöbyrå.
Som privatföretagare har hon bland annat varit aktiv med att rädda Ålandsfåret, som för ett par decennier sedan var utrotningshotat men numera är officiellt godkänd som en särskild genetisk ras.