Jordbrukets förutsättningar är alltid en fråga om det ska finnas inhemsk mat

– När vi diskuterar jordbruket i Finland handlar det alltid i grund och botten om vi ska äta inhemsk mat, vilket de flesta finländarna vill, säger Kim Nordling. Det måste beaktas när vi talar om näringens förutsättningar och framtid. Om en veckas tid lämnar Kim sin tjänst som direktör för Svenska lantbrukssällskapens förbund SLF för att gå i pension.

De första tre åren av sitt liv bodde Kim i Pernå. Efter det flyttade familjen till hans mors hemgård i Norrby, Lappträsk.

– Där började jag så småningom skolan och hemma hjälpte jag till på gården. Vi drev det som månskensjordbruk, min far jobbade på posten i Lappträsk. Åkerarealen var 12,5 hektar. Det var i huvudsak spannmålsodling.

Fram till slutet av 60-talet fanns det ännu mjölkkor på gården:

– De var först fem, men så småningom minskade de till två innan vi slutade helt med korna. I byn och runt omkring var det i alla fall många med 25-30 hektar åker, som var heltidsjordbrukare, de kunde också leva på det.

På vintern var Kim även i den dryga 30 hektar stora skogen med sin far.

– Det var mest på lördagar och söndagar när han var ledig och hade tid.

Ville bli lantmäteriingenjör

Efter avslutat gymnasium bar det i alla fall iväg till Helsingfors och agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten, där Kim inledde sina studier 1975.

– Jag var nog intresserad av hemgården, jag var faktiskt ganska mycket med om jobbet, men samtidigt måste jag medge att jag hade andra mål. Egentligen ville jag bli lantmäteriingenjör, men det blev nu ”agroforst” i stället. Mina favoritämnen i skolan var fysik, kemi och biologi och det kom väl tillrätta.

Kim läste lantbruksekonomi och -politik och i slutskedet av studierna började intresset för rådgivning växa och ta form. Nylands svenska lantbrukssällskap hade en tjänst ledig som planerings- och växtodlingsagronom, det var 1981.

– Jag var inte färdig ännu då, men det blev nu så att jag skickade in pappren och fick jobbet. Leif Karlsson var på väg att ta över som direktör efter Walter Breitenstein, som gick i pension och det var egentligen Leif Karlssons tidigare tjänst som jag tog över. Jag var inte rädd för planeringsdelen, som handlade om ekonomi, men växtodlingen var ett område jag inte var lika säker på. Leif backade i alla fall upp mig.

Senare samma år gjorde Kim sig färdig som agronom.

– När jag började på NSL fanns där inte en enda dator men de kom ganska hastigt efter det, först för bokföring, men sedan började vi också utveckla program.

Försöksverksamhet och LIR-gårdar

80-talet minns Kim som en rolig tid.

– Jag hade förmånen att vara med och börja det som nu är den nyländska försöksverksamheten. Leif var motorn, men Britt Pessala på dåvarande Kemira och jag var med om att verkställa planerna på Stor-Sarvlaks gård och Västankvarn. I början baserade det sig helt och hållet på frivillig verksamhet men numera har det tagit helt andra former.

Kim var också med om att lansera begreppet LIR-gårdar, det vill säga gårdar i lantbrukets intensivrådgivning enligt modell från Sverige.

– Jag skötte själv ett par gårdar. Det kändes redan då viktigt att man verkligen hade hand om hela gården och växtodlingsrådgivningen med uppföljningskalkyler.

Kims absoluta uppfattning är att det lönar sig för gårdarna att anlita intensivrådgivningen.

– Jag vill ju inte göra reklam men i många fall är det så att de gårdar som anlitar intensivrådgivningen regelbundet klarar sig lite bättre. Det att rådgivningen besöker gården regelbundet och hela tiden hänger med är något annat än att utföra punktinsatser.

Visserligen är det ofta gårdar med ambitioner sedan tidigare som har sökt sig till intensivrådgivningen.

– Det finns i alla fall exempel på sådana gårdar som varit i svårigheter och som sedan kommit upp och klarar sig. Problemet är förstås att rådgivningen också kostar och de gårdar som känner på sig att de har det svårt är försiktiga med sina utgifter.

Kim medger att det var enklare att kalkylera och se in i framtiden för den enskilda gården under åttio- och nittiotalen med avtalade riktpriser.

– Det var helt annorlunda än i dag, i och med kostnadsökningen påverkade priserna, och jordbruket ingick i de inkomstpolitiska helhetsuppgörelserna.

I och med EU-medlemskapet 1995 försvann systemet med riktpriserna över en natt.

Från NSL till SLF

1991 flyttade Kim till SLF då ekonomikonsulenten Anders Melén gick i pension. Han skötte om de ekonomiska frågorna och företagarverksamheten.

– Det var också vad jag tog över när jag fick den tjänsten.

Det var även då som Kim började jobba med den fiktive skattefiguren Alvar Blomgren, känd bland annat i LF:s skattedeklarationsråd varje januari.

– De första deklarationsråden gjorde jag 1991. Sedan dess har jag gjort sammanlagt 27 sådana, har han räknat ut.

Tillsammans med ProAgria-keskusten liitto var Kim med och utvecklade nya bokföringsprogram för datorer.

– Vi började med Varma som senare blev Wakka.

Han var även med om att göra upp lönsamhetskalkyler och utveckla Likviprogrammet, som fortfarande används.

– Det var spännande att göra modellkalkyler på gårdarnas lönsamhet i ett kommande EU-Finland. Kalkylerna, som visade på ganska bistra siffror, sprängde rentav nyhetströskeln. Det fanns till exempel en modellgård med sockerbetor som till och med torde ha varit bakgrundsmaterial på förhandlingar i Bryssel. Det fanns nog en del fakta och beräkningar på gårdar med spannmål och mjölkproduktion men inte på specialodlingar som sockerbetor.

Nittiotalet var också en tid med skattereformer. Kapitalinkomstskatten blev en del av jordbruksinkomstbeskattningen 1993 och två år senare kom också mervärdeskatten.

– Vi var ganska många gånger ute med SLC:s jurister Agneta Ström och senare Helena Ålgars och höll föreläsningar om skattesystemet.

En senare milstolpe var 2005 då SLF startade Bokföringssällskapet.

Frustrerande med statsbidragen

SLF:s direktör Johan Korkman insjuknade plötsligt och avled hösten 1999. Kim skötte direktörskapet temporärt och sedan tog Michael Hornborg över. Ett par år senare utsågs Hornborg till verksamhetsledare för Finlands pälsdjursuppfödares förbund.

Då blev Kim utsedd till direktör, året var 2003. Det var den tiden man främst inom finansministeriet tyckte att det gick bra att skära i statsbidragen till rådgivningen.

– Tidigare fanns det möjlighet att syssla med lite oberoende utveckling, nu är alla ständigt inkomstansvariga, säger han.

Det drogs alltid bort pengar i samband med finansministeriets förslag till statsbudget för följande år. En del av dem kom sedan tillbaka när riksdagen tog ställning till budgeten, men ofta blev det en minskning ändå, vilket betyder att summan så småningom har sjunkit.

Senare blev det ännu svårare eftersom jord- och skogsbruksministeriet ofta bantat förslaget färdigt, vilket är tillfället ännu.

– Det har varit ganska mycket lobbande för budgetpengarna, men de traditionella kontakterna med riksdagsledamöterna och vårt samarbete med Proagria-keskusten liitto underlättade jobbet. Jag var även kallad som sakkunnig till finansutskottets jordbruksdelegation. Delegationen sade i övrigt att ministeriernas förfarande är dålig förvaltning. Jag medger nog också att det ibland har varit väldigt frustrerande att planera verksamheten på sådana villkor.

Å andra sidan har inte statsbidragen längre så stor betydelse i rådgivningen. SLF:s statsbidrag var under 20 procent av inkomsterna i fjol.

– Det ställer naturligtvis andra krav på verksamheten, som vi i övrigt finansierar med bland annat publikationer och förrättningsintäkter samt bokföringsservice och via föreläsningar. Dessutom har vi projekt- och utvecklingsverksamhet, men också rådgivning, till exempel i energifrågor och inom trädgårdsnäringen. Vi har även hand om Råd 2020. När det gäller bokföring och rådgivning går vi direkt till kunden, men vi strävar naturligtvis efter en arbetsfördelning så att vi inte konkurrerar med sällskapen.

Variationerna är stora

Man ska vara försiktig med de goda råden, svarar Kim på frågan om hur gårdarna bör försöka handskas med den svåra situation som åtminstone många av dem är inne i just nu.

– Det som man i alla fall noterar är att resultaten varierar oerhört på gårdarna. Det finns de som klarar sig rätt hyfsat, och det ger mig ett hopp om att det finns möjligheter åt alla. De åren vi nu varit igenom måste klassas som extrema. Det gör det aktuellt för gårdarna att fundera över sin situation.

– Men i ett större perspektiv gäller problemen försörjningen med inhemska livsmedel. Om det inte längre finns gårdar, så är det också slut med finländsk mat. När jordbrukets framtid diskuteras måste sådana konsekvenser beaktas. Jordbruket jämförs ofta med andra företag och man frågar varför näringen ska ha stöd. Som jag ser det är orsaken att vi ska kunna äta inhemska livsmedel, det är något de flesta finländarna vill.

De gårdar som kämpar med ekonomin också under goda år, borde i vilket fall som helst fundera igenom sin situation, och vad de kan göra medan tid är, menar Kim.

– I det sammanhanget stöder jag kraftigt projektet Ta hand om bonden och liknande aktiviteter. För gårdarna gäller det att ta kontakt i god tid, man vinner ingenting genom att blunda för problemen.

Söderkulla och stugan i Nagu

Mona Nordling är från Lovisa och jobbar också hon i Helsingfors.

– Så det kändes naturligt att försöka hitta ett hem så där mittemellan.

De stannade i tiderna för Tranbärsgränden i Söderkulla och där ämnar de bo kvar.

– På somrarna vistas vi en del på vår stuga i Nagu.

Kims hemställe är numera sålt.

– I något skede tvingades jag välja om jag skulle ta över och fortsätta, men det var också så att maskinparken var sliten och behövde förnyas. Jag såg ju även hur det stressade min far, när han hade siktat in sig på semester på hösten för att skörda, och så regnade det bara.

Bostadshuset var det sista som såldes, det var uthyrt sedan tidigare.

– Jag är väldigt nöjd i dag med att vi gjorde så. Nu är huset iståndsatt och i gott skick.

Mona jobbar ännu en tid på Aktia, så det blir för Kim att hålla huset i Söderkulla i skick så länge.

– Och kroppen, passar han på att säga.

Sedan räknar han med att ägna tid åt sommarstugan i Nagu och barnbarnen.

– Jag och Mona har även idkat folkdans ända sedan 1980.

Han har också ärvt en frimärkssamling, den är nästan komplett ända sedan Finlands självständighet.

– Nu finns den i några lådor, så jag vet vad jag ska göra på mörka vinterkvällar.