Det har sedan urminnestider varit känt att djur som går och betar på permanenta beten utanför den egentliga åkermarken, så kallade naturbeten, gynnar flora och fauna på ett enastående sätt.
Vi vet också om att det på prärien i Nordamerika, innan européerna kom dit, betade tiotals miljoner amerikanska bisonoxar. Än i dag betar det miljontals antiloper på den afrikanska savannen.
Ändå ser det fortfarande ut, då man följer med den allmänna diskussionen, som att alla idisslare är av ondo och allt köttätande är av ondo. Hur går det här ihop?
Det korta svaret är förstås att det inte alls går ihop. Det lite mer utvecklande svaret är att kött kan produceras på många olika sätt och att uppfödningens ekologiska hållbarhet framför allt bestäms av hur och var tamboskapen lever sitt liv.
Det går faktiskt att föda upp betande djur på ett sätt som liknar det hur naturen själv har ordnat det, på savannen, på prärien eller här i Europa, innan vi utrotade visenten, den europeiska bisonoxen. Om det är hållbart eller inte, bestäms av hur djuren manageras av sin ägare, vad de äter, var de uppehåller sig och så vidare.
Under senare år har bland annat uttryck som rotationsbete, adaptiv betesgång och holistic management dykt upp i branschtidningar. Man har framför allt i Afrika, Nordamerika och Australien redan en längre tid haft goda erfarenheter av betesmetoder som kan hindra öknen från att breda ut sig och till och med få gräset att trivas på nytt på områden där felaktig betesdrift har blottat jorden.
Resultatet av den enskilda djurägarens beslut kan få stora konsekvenser för bland annat kolbindningen, den biologiska mångfalden och vattendragens väl- eller illamående.
Även vi här i Norden kan och bör fundera på hur och var vi betar. Genom att vi lär oss att följa med och ”läsa” vegetationen och översta markskiktet på betesmarkerna, kan vi producenter få information som både gynnar ekonomin och miljön.
Om vi lär oss flytta djuren från bete till bete på ett sätt som optimerar biodiversiteten, minimerar avrinningen till vattendragen och maximerar kolbindningen, kan vi utföra fantastiska ekosystemtjänster på våra gårdar samtidigt som vi maximerar foderproduktionen på betena.
Det är hög tid att vi också får tillräckligt betalt för dessa utförda samhällstjänster både indirekt genom smartare betesmetoder som gynnar ekologi och ekonomi, genom olika riktade stödformer, men också direkt från marknaden.
Ett sätt att försöka få bättre betalt för en toppenprodukt med en mängd mervärden, är lansering av naturbeteskött till konsumenterna även här i Finland. I Sverige har man redan länge kunnat köpa certifierat kött från djur som gått på naturbeten.
Naturbeteskött kommer från djur som betat största delen av tiden på permanenta beten utanför egentlig åkermark. Då djuren betar på naturbeten upptar de inte mark som kan utnyttjas till annan produktion.
Naturbetena är väldigt viktiga för den biologiska mångfalden i jordbrukslandskapet. På naturbetesmarker i Norden har man räknat upp till fyrtio olika växtarter på en kvadratmeter och strandbeten intill större våtmarker kan vara av stor betydelse för fågellivet, för att nämna ett par exempel.
Om vi lär oss managera våra djur på ett optimalt sätt med tanke på ekologi och ekonomi och berätta om det för samhället, bör det också vara möjligt att få uppskattning för det vi håller på med.
Jag har svårt att förstå varför vår produkt inte skulle vara älskad av konsumenten och betalas bra för i framtiden, om den samtidigt kan bidra till att lösa flera av vår tids största utmaningar.