Det kom en varg för ett tag sedan i land på min hemö och dödade fyra av gårdens tackor direkt på bete. Senare samma dag måste ytterligare en tacka avlivas av veterinär på grund av att skadorna i halsen på henne var för svåra för att kunna sys.
Fyra tackor till hade svåra skador som behövde rengöras, sys och tas annars hand om. Vi hade ändå tur med de fyra skadade, de verkar återhämta sig. Till och med den som hade hål av huggtänder i luftstrupen.
Ytterligare fyra djur med grundare tandmärken hittades när vi klippte ullen av resten av den angripna gruppen. Lukten som omgav de skrämda och skadade djuren var skarp. En väldigt speciell lukt som hängde kvar i näsan länge.
Hela upplevelsen i sig har satt sina spår, det är en stor sorg att mista tackor man är fäst vid. Att se dem med skador och att känna paniken i flocken i samband med och efter angreppet. Det som vi har sett på plats och de skador som vi tog hand om visade med all tydlighet vilken styrka som en varg besitter och vilket kraftigt bett den har.
Antalet döda och skadade djur visar också på en snabbhet som är svår att föreställa sig.
De överlevande djuren i den angripna gruppen vill fortsättningsvis inte gå ut ur ladugården; de är också skrämda för alla hastiga ljud och rörelser. Förhoppningsvis hinner de slappna av under vintern.
Hur hantera varg i skärgård?
Det är svårt att förstå det hela om man inte har varit med om dylikt. Känslorna som griper tag i en och alla tankar som går genom ens huvud. Allt från ångesten över att man inte hade kunnat skydda djuren mot vargen till att fundera på hela konceptet med fortsatt återskapande och bevarande av betesmarker. Det som ju ingår i mitt huvudsakliga arbete som naturvårdsintendent.
Den yngsta sonen driver ju gården sedan flera år tillbaka, även om jag hänger med i sysslorna en hel del också.
Att förekomst av varg på ett område med en ökaraktär kan bli problematiskt med tanke på fortsatt naturbetesdrift. Naturbetesskötsel och betande djur är en oerhört viktig del av bevarandet av en mångfald av arter, en levande landsbygd och skärgård. Särskilt viktigt är det inom våra hävdberoende kulturmarker.
Hur ska vi då ordna det hela med bete på kulturmarkerna? Inom öområden blir det svårt om vargen som art vinner terräng. Den sviktande lönsamheten inom djurproduktionen har redan satt sina spår i tillgången till betande djur i landskapet.
Jag har studerat lösningar med rovdjursstängsel. Finns helt klart en problematik med våra strandbeten och små och oregelbundna åker- och betesarealer insprängda bland bergsmassiven. För vår del är flera av åkrarna och betena arrendemark och allt finns på öar av varierande storlek. Både på den ö som vi bor på och andra i närheten. Hur ska man då ordna fungerande inhägnad med rovdjursstängsel?
Har också följt skeendet på finska fastlandet i fråga om rovdjursstängsel. Hört rapporter om angrepp innanför stängslen trots att de har varit i skick och haft full styrka på. Hur ska man tänka då?
Vakthundar skapar nya problem
Övervakningskameror kan vara ett hjälpmedel, men de är stationära och hindrar i sig inte en attack även om de kan hjälpa en att upptäcka faran inom de egna områdena. Jag har även läst på om boskapsvaktarhundar. Tagit till mig information om alla raser som redan har uppfödare i Finland.
Eftersom de har som uppgift att skydda sin flock är de revirhävdande. De flesta är också benägna att utöka sina revir enligt eget tycke om de får chansen. Stora sammanhängande skiften är ingen vanlighet där vi bor. Vägar, stigar och tomter finns om vartannat.
Och åter, beten på olika öar och även i naturreservat, med naturstigar som allmänheten har tillgång till. Samt arrendemark, i många fall med arrenden som överenskoms om årligen. Känns utmanande att tänka sig boskapsvaktarhundar på öar och områden där nya människor kan dyka upp lite när som helst.
Har också funderat på olika arrangemang på alla beten för att kunna ha djuren inne i någon typ av byggnad, att ha daglig tillsyn på alla ställen där det går att ordna. Men att ta in och föra ut djuren morgon och kväll kräver mera av alla inblandade och begränsar möjligheterna att beta på områden där det inte finns färdiga byggnader för dem och folk på plats mer eller mindre hela tiden.
Fåren är också vana att ha sin sommarsemester ute i det fria från vår till sen höst. De betar på flera ställen för att folk vill ha sina områden betade, både för att bevara sina omskötta marker och för att förhindra att markerna växer igen.
Med facit i hand, inte ens hemmavid kan vi lita på att djuren får vara i fred eftersom attacken skedde inom 300 meter från huset jag bor i. Vi hade hämtat hem djuren för att ha dem under uppsikt efter att de människor, som under sommaren haft dem runt sig, hade lämnat sina sommarvisten.
Att vi bor på en ö flera simsträckor för vargen från fasta Åland bekom inte den. Knappast bryr den sig om badtemperaturen heller. Hur länge den hade gjort exkursioner och betraktat oss och våra får vet vi inte – har förstått att vargar brukar syssla med förstudier.
Oavsett, efter att vi i flera veckor har gått ut på morgonen när det har blivit fullt dagsljus och in innan skymningen med de djurgrupper som inte blev angripna till var sina beten vet vi vilket extra arbete det är jämfört med vanlig daglig tillsyn och även jämfört med arbetet med extra utfodring på hösten.
Frågetecknen kvarstår
Bevarandet av ålandsfåren har funnits på min agenda på olika sätt sedan slutet av 1990-talet. Då fanns bara runt etthundra tackor av rasen. Egna ålandsfår har funnits på gården i snart ett kvartssekel.
Jag var med och grundade den egna rasföreningen för ålandsfåret för 20 år sedan. Ålandsfåret som ras är gammalt, med anor från över tiotusen år tillbaka. Många av de får som på senare tid har ingått i vargens meny har varit ålandsfår.
Ålandsfåren är i sin tur av tradition förknippade med de åländska lövängarna. Löven var deras vinterfoder. Idag är dessa får i sig objekt för bevarande, samtidigt som de, tillsammans med övriga betesdjur, är en viktig del av arbetet med att bevara lövängar och andra naturbeten.
I det arbetet är vargen en ny och tämligen svårberäknad parameter på Åland. Det är redan nu en utmaning att få tag på betesdjur till områden där bete är en viktig skötselåtgärd.
En varg rör sig över stora områden. Idag är den här, i morgon är den flera kommuner bort om så är. Livet går i ständig oro för de egna djurens skull.
För året är situationen nu löst för vår del då fåren har blivit installade i förtid och äter på vinterfodret. Korna får ännu gå ute under de ljusa timmarna när vi är hemmavid och försöker hålla koll på dem.
Inför kommande säsong finns oron och ett antal frågetecken kvar, både hemmavid och å tjänstens vägnar.
Maija Häggblom
Naturvårdsintendent
Åland