Ledaren:
Äntligen en positiv nyhet
om miljön i Skärgårdshavet
– men den dög tydligen inte heller

Senaste vecka meddelade Miljöministeriet att de har informerat HELCOM, det vill säga kommissionen för skydd av Östersjöns marina miljö, om planerna på att försöka få näringsbelastningen från jordbruket kring Skärgårdshavet struket från hotspotlistan över de värsta belastningskällorna i Östersjön.

Det är en glädjenyhet för jordbrukssektorn, som i flera årtionden arbetat aktivt med att försöka få ner näringsämnesbelastningen från åkrarna. Nu verkar det äntligen som om den diffusa fosforbelastningen, som i huvudsak härstammar från jordbruket, är på väg neråt.

Men nyheten fick inget positivt mottagande utanför jordbrukssektorn. Snabbt dök kritiska röster upp i media. I Helsingin Sanomat intervjuas skeptiska forskare som undrar varför man redan nu skall försöka får bort jordbruket från ”skamlistan” – det finns ju inga långsiktiga bevis för att fosforbelastningen sjunker permanent.

Kanske det är användningen av det ordet, skamlista, som förklarar en hel del. På miljösidan finns bland en del personer åsikten att jordbrukarna alltid har fel och vilka åtgärder de än vidtar så förtjänar de att vara på skamlistan. Punkt.

I Helsingin Sanomats artikel försvarar Antti Räike, forskare på Finlands miljöcentral, Miljöministeriets linje att redan nu gå ut med avsikterna att försöka få bort jordbruket från den så kallade hotspot-listan. Han säger att ”jordbrukarna som sitter på de anklagades bänk behöver också hopp om att deras åtgärder spelar en roll”.

Det är just det som behövs – ett erkännande att miljöarbetet som görs inom jordbruket också har betydelse. Det går inte att genomföra miljöfrämjande åtgärder inom jordbruket om inte jordbrukarna själva är med på noterna. Varför skulle jordbrukarna alls bry sig om miljöfrågor om positiva nyheter från sektorn även uppfattas som negativa?

Arbetet med att minska den diffusa näringsämnesbelastningen från jordbruket har pågått i flera årtionden, det inleddes faktiskt redan innan EU-medlemskapet. Fosforgödslingen är i nuläget mycket lägre än tidigare och är faktiskt så låg att jordarnas bördighetsklass sjunker hela tiden. Mer fosfor försvinner med skörden än vad gödseln tillför.

Vid alla vattendrag finns det skyddsremsor och en mycket större andel av åkrarna har ett växttäcke vintertid. Under de senaste åren har gipsbehandlingar gjorts på åkrarna i sydvästra Finland, vilket också minskar urlakningen av fosfor. Husdjursproducenter får stöd för att transportera stallgödseln till åkrar längre bort som har lägre fosfortal.

Alla dessa åtgärder är väsentliga för att få ner näringsämnesbelastningen, men det tar tyvärr mycket lång tid för att verkningarna skall synas i Skärgårdshavet. Punktbelastningar från fabriker eller reningsverk är mycket enklare att åtgärda, vilket redan har gjorts och därför anses det att jordbruket lika snabbt och enkelt borde kunna minska sin belastning.

Det bästa är att glömma dystergökarna och istället tänka på att fosforbelastningen faktiskt verkar vara på väg neråt. Nu bär miljöarbetet äntligen frukt!

Arbetet tar förstås inte ännu slut, men det är betydligt enklare att jobba vidare då man vet att det som redan gjorts faktiskt fungerar.