Ledaren:
Anna-Maja Henriksson blev ett
offer för sina egna goda avsikter
men också annat

Kommunikation i en politisk kontext är för det mesta rätt så krävande. Samtidigt var det ändå inte det största problemet för Sfp:s partiordförande Anna-Maja Henriksson i det drama som utspelat sig under de gångna veckorna.

När Anna-Maja Henriksson i mitten av januari meddelade om sin EU-valskandidatur tog många det som självklart att hon inte fortsätter som partiordförande om hon blir Sfp:s Europaparlamentariker i Bryssel. Däremot var det oklarare vad som händer om hon inte blir invald.

I och med att Henriksson inte gav ett tydligt besked om att hon också lämnar partiordförandeskapet i sommar så antydde hon att hon vill hålla kvar möjligheten att fortsätta som partiordförande för Sfp om hon inte blir invald i Europaparlamentet. Lite som en reservplan eller ett skyddsnät. Samtidigt vet alla också att hon trivs mycket bra med sitt värv som undervisningsminister.

Henriksson var helt enkelt inte tillräckligt tydlig i sin kommunikation, mer eller mindre avsiktligt. Det är nämligen naivt att tro att ett fullblodigt politiskt proffs som Henriksson, som varit partiordförande i åtta år och har mångfaldig ministererfarenhet, inte skulle vetat vad hon sysslade med ifråga om det budskap hon kommunicerade.

Budskapet är inte heller till sitt innehåll särskilt komplicerat. Det hela växte sig till en slags spekulationsstorm, som gav förvånansvärt mycket publicitet åt Sfp under de senaste veckorna, och det är nu andra gången på ett år som det stormat kring partiet. Förra gången var det hela mera direkt kopplat till regeringsmedverkan.

Trycket på Henriksson växte sig hårdare dag för dag och på tisdagen hade hon fått tillräckligt. Hon kallade till presskonferens och meddelade att hon inte fortsätter som partiordförande. Samtidigt betonade hon att hela uppståndelsen och den turbulens som uppstått bygger på en misstolkning. Hon upprepade vad hon i och för sig sade för en tid sedan, att hon höll inne med sitt beslut för att hon ville ge partiet arbetsro med regeringens svåra budgetförhandlingar i vår och därefter EU-valet. Först efter EU-valet skulle frågan om vem som ska bli ny partiordförande komma upp på agendan, vid en extra partidag i september.

Så blev det ändå inte och redan nu har kampen på allvar börjat om vem som ska efterträda Henriksson, oavsett om den personen väljs vid den ordinarie partidagen i juni eller först vid en extra partidag i september. Anders Adlercreutz är den givna förhandsfavoriten, men det finns också två andra som redan nu visat intresse, nämligen Otto Andersson och Henrik Wickström, båda första periodens riksdagsledamöter från Nyland.

Vasa valkrets och Österbotten är så pass tongivande inom Sfp att ett ordförandeval utan en kandidat därifrån skulle kännas konstigt. I nuläget torde riksdagsledamot Joakim Strand därifrån vara bäst skickad för en kandidatur.

Kommunikationen var kanske ändå inte det största problemet för Anna-Maja Henriksson i det drama som utspelat sig under de gångna veckorna. Också hennes stöd bland andra profilstarka Sfp-are verkade nu tryta. Alldeles säkert har hon fortfarande ett stort förtroende, men det kändes som att många av de aktiva Sfp-politikerna verkligen började hoppas på ett ordförandebyte nu, hellre förr än senare.

Vid liknande kriser brukar nämligen partiets mest tongivande politiker sluta upp bakom partiordförande fort, nu uteblev sådana här förtroendeyttringar. Det är klart att det blåser på toppen och att åtta år av partiordförandeskap satt sina spår. Också kommunikationskulturen inom partiet har kritiserats.

Den tyngsta orsaken till att partiaktiva hoppas på ett ordförandebyte är sannolikt ändå de sviktande opinionssiffrorna för Sfp, under de senaste månaderna har de varit speciellt dåliga. Det finns antagligen flera olika orsaker till varför de varit dåliga, men i sista hand är det alltid partiordföranden som bär ansvaret för partiet. Inom Sfp-kretsarna är det nu många som hoppas på att en ordförandekamp, en EU-valskampanj samt sedan att ett nytt partiordförandeskap ska ge partiet den vitalisering som onekligen behövs.