Frågan om arbetskraftsinvandring står åter på agendan. I och med Svenska riksdagsgruppens sommarmöte lanserade partiet ett program för landets ekonomi där man efterlyser större arbetskraftsinvandring. Förra veckan kom även Finlands Näringsliv EK ut med kritik mot regeringens planer på att skärpa uppehållstillståndet för arbetskraftsinvandrare.
Frågan är aktuell även för lantbruket eftersom utländsk arbetskraft och säsongsarbetare för tillfället jobbar på gårdar och i skogar i vårt land.
Finansminister Riikka Purra har redan avfärdat SFP:s förslag, och tidigare då Sannfinländarna under regeringsförhandlingarna föreslog en minimilön på 2.500 euro för all arbetskraft som rekryteras utanför EU:s gränser rubricerade Maaseudun Tulevaisuus om att detta överstiger medianlönen inom jordbruket med hela 600 euro.
Intressant är dock att debatten om arbetskraftsinvandring inte längre kretsar kring huruvida thailändska bärplockare skall få komma till Finland, utan invandringen har blivit den universallösning som i ett slag skall bota landets ekonomiska och demografiska problem.
Vidare definieras sällan klart vem det är som skall immigrera och i vilket syfte. Man talar om att attrahera ”förmågor” samtidigt som det står klart att immigrationen ökar främst från tredje världen. Ofta slår man över till att tala om att lågstatusarbete blir ogjort utan invandring, utan att tillstå att en global rekryteringspool givetvis förvränger marknadsmekanismen och lönenivån på hemmaplan.
SFP:s ordförande Anders Adlercreutz framförde under sommarmötet att en ”bra nivå” för nettoinvandring är 60.000 människor per år, vilket på ett decennium i storleksordning skulle lägga till nästan ett Helsingfors av immigranter till landets befolkning. Liknande uttalanden har gjorts även av andra politiker och organisationer.
Förslag i denna stil pekar redan på att invandringen inte längre handlar om att företagsamma individer skall kunna få slå ner sig i Finland, utan om en idé om att landets framtid hänger på att invandringen trissas upp till helt nya nivåer.
Men hur ser immigrationshypotesen ut i ljuset av fakta? Till att börja med visar arbets- och näringsministeriets uppgifter för julimånad att det finns nästan 50.000 utländska arbetslösa i vårt land vilket är över 16 procent mer än ifjol. Av dessa är den överväldigande majoriteten personer som kommit från länder utanför EU.
I kombination med en hög delvis strukturell arbetslöshet bland finländare och en stor offentlig sektor som av nödvändighet kommer att bantas ner i framtiden är frågan om inte arbetskraften som redan står till förfogande är större än vad som påskines?
De som talar för en större arbetskraftsinvandring menar ofta även att detta är det enda sättet att rädda välfärdssamhället. En omfattande studie om immigrationens effekter på välfärdsstaten publicerad vid Amsterdams universitet i fjol påvisar dock det motsatta: storskalig immigration och en stor välfärdsstat kan inte existera parallellt.
En rapport utgiven av det danska finansministeriet 2023 pekar på samma fenomen: invandringen äventyrar välfärdsstaten genom att inverka negativt på de offentliga finanserna.
Sist men inte minst påstås invandringen kunna hjälpa upp Finlands låga nativitet. Problemet här är att immigranters födelsetal också faller då de flyttar till västvärlden, vilket innebär att immigrationen blir ett slags pyramidspel där man hela tiden behöver fler människor för att bekämpa det demografiska trycket.
I en FN-studie från år 2000 konstaterades att Sydkorea – som då uppvisade det för tiden låga födelsetalet 1,7 – skulle ha behövt en immigration på 94 miljoner människor per år för att inte rubba befolkningspyramiden. Sedan 1990-talet har födelsetalet i Sydkorea fallit till 0,7, vilket är lägst i världen. Under samma tid har dock landets ekonomi tredubblats i storlek helt utan immigration.
För att ”lösa” nativitetsproblemet behövs således immigrationssiffror som är både orealistiska och som dessutom skulle skapa helt nya problem. Här fungerar Storbritannien som en god fallstudie både gällande de demografiska och ekonomiska realiteterna. Som ett resultat av invandringen uppvisar landet en rekordartad befolkningstillväxt.
Volymmässigt har därför en blygsam ekonomisk tillväxt ägt rum sedan finanskrisen 2008, men per capita har landets BNP sjunkit medan produktiviteten kollapsat till den lägsta nivån på 200 år.
Befolkningstillskottet har överansträngt offentliga tjänster och infrastruktur och skapat en kronisk bostadskris. Studier visar att lönerna trampar på stället medan levnadsstandarden sjunker. Detta trots att landet ifjol mottog 1,2 miljoner immigranter medan över 63 procent av Londons befolkning redan är utländsk.
Arbetskraftsmiraklet har inte slagit in på de brittiska öarna – men därmed nog många av de problem som förknippas med snabba demografiska förändringar.
Den politik som i dessa ekonomiskt svåra tider efterlyses i Finland kommer att leda oss till ett samhällssystem som redan är verklighet i länder som Storbritannien. För politiker är ändå arbetskraftsinvandringsargumentet frestande eftersom det blir ett sätt att inte behöva ta itu med de underliggande problemen i landet.
Om Finland i framtiden blir ett höginvandringsland kommer dock alla, även primärnäringarna, att måsta ta ställning till frågan gällande hur detta kommer att inverka på tjänster, offentlig ekonomi, infrastruktur, urbanisering och företagsklimat. Sådana reflektioner saknas tyvärr ofta i den offentliga debatten.