Senaste vecka meddelade EU-kommissionen att tillämpningen av den så kallade avskogningsförordningen, EUDR, skjuts på med ett år. Det är många som drar en suck av lättnad.
EUDR är en väldigt typisk produkt av det förra EU-parlamentet och kommissionen. Stora ambitiösa miljömål och väldigt lite fokus på konsekvenserna – vad krävs i praktiken för att få en sådan lagstiftning att fungera?
Syftet med förordningen är både riktigt och viktigt. EU vill stoppa den globala skogsskövlingen, vilket på alla sätt är ett hedervärt mål. Årligen skövlas uppskattningsvis 10 miljoner hektar skog, vilket motsvarar Finlands hela skogsareal.
Avskogning minskar kolbindningen och biodiversiteten. Samtidigt förändras det lokala klimatet, vattenbalansen försämras och erosionen ökar. Listan kan göras mycket längre.
Utmaningen är att skogsskövlingen till största delen sker utanför EU och därför utanför de vanliga lagstiftningsfullmakterna inom unionen. Samma regler som nu görs för att hindra att tropisk regnskog huggs ner, måste också gälla inom EU. I annat fall hotar svåra tvister inom världshandelsorganisationen WTO.
EUDR kräver alltså att aktörerna inom förädlingskedjorna för bland annat trä, nötkött och kakao kan intyga att produkterna inte bidragit till avskogning. Det geografiska ursprunget skall var känt och en riskbedömning skall vara gjord. Utmaningarna är stora.
Ett exempel är världens största producent av kakaobönor, Elfenbenskusten, där bara 40 procent av produktionen kan spåras via till exempel produktionsandelslag. Resterande 60 procent kommer via olika mellanhänder och det exakta ursprunget är oklart.
Ett annat exempel på komplexiteten är sågvirke. Hur skall en möbeltillverkare i Finland kunna påvisa att de hyvlade plankorna som används som råvara inte har bidragit till avskogning? Branschen håller på att bygga upp de egna IT-system som behövs för att klara av rapporteringen, men kommer säkert att behöva all tillgänglig tid för att hinna testa att systemen fungerar.
Dokumentationen för EUDR skall sedan överföras till EU:s Traces system. Det systemet byggdes för tjugo år sedan upp för att kunna spåra och övervaka bland annat handeln med levande djur, växter och foder mellan EU-länderna och får nu ett nytt elddop då all data från EUDR skall gå igenom systemet.
EU-kommissionen har också fått kritik för att alla länder behandlas lika i förordningen, oavsett om risken för skogsskövling är stor eller liten i landet. Därför kommer kommissionen nu att dela in länder i högrisk- eller lågriskländer. Enligt sina egna klassificeringsprinciper tror kommissionen att de flesta länder i världen kommer att klassas som lågriskländer.
Det här kommer garanterat att orsaka problem. Den dag som till exempel Brasilien klassas som högriskland kommer de garanterat att marschera iväg till WTO och anmäla EU för diskriminering inom handeln.
Det kommer att bli en lång ökenvandring innan avskogningsförordningen är genomförd och funktionerande. Frågan är om detta byråkratiska monster i slutändan räddar speciellt många träd från skövling?