Cali i sydamerikanska Colombia är kanske mest känt internationellt för den drogkartell som under 1990-talet präglade regionen. Då kartellen var som mäktigast stod den för 80 procent av den globala handeln med kokain och omsatte många miljarder dollar årligen.
Kanske det var för att rentvå regionens rykte som Colombias regering beslöt att ordna FN:s toppmöte 2024 om biodiversitet just där. Men ingen kommer att minnas Cali som orten där de globala biodiversitetsfrågorna löstes. Toppmötet som avslutades förra veckan, rann som vatten ut i sand och försvann.
Det var annat ljud i skällan 2022 då FN-mötet i Montreal gjorde flera ambitiösa avtal för att skydda global biologisk mångfald fram till år 2030. Den viktigaste delen av avtalet är målet att skydda minst 30 procent av världens land- och havsområden senast 2030. Avtalet omfattade också åtgärder för att minska överkonsumtion och avfall, halvera matsvinn och avskaffa subventioner som är skadliga för naturen. Samtidigt infördes mål för att bevara ursprungsbefolkningars rättigheter.
Allt detta var det alltså meningen att skulle ske på åtta år fram till 2030. Totalt godkändes 23 åtgärdsmål för brådskande åtgärder. Miljöfolket jublade efter mötet, nu skulle äntligen naturen få sin revansch.
Bortom mötesrummen i Montreal var det säkert många som var skeptiska. Det handlade inte om målen – de är alla viktiga och eftersträvansvärda. Problemet är att ramverket som slogs fast på mötet är så omfattande att det är väldigt orealistiskt att genomföra. Speciellt inom en tidsram på bara åtta år.
Listan på åtgärdsmål påminner mest om en önskelista som ett barn skrivit till julgubben – en förteckning över allt fint man kan önska sig.
Naturtoppmötet i Cali var den första verklighetskontrollen för önskelistan. Och den föll inte väl ut. En hemläxa till mötet var att alla 196 deltagande länder innan mötet skulle lämna in en handlingsplan till hur den globala utrotningen av hotade arter skulle stoppas. Det var bara runt 25 länder som gjorde det. De resterande omkring 170 länderna, inklusive Finland och Sverige, gjorde inte det.
Ett beslut från Montreal som applåderades av fattiga länder var att världens höginkomstländer lovade betala 20 miljarder dollar per år till fattigare länder för att stärka biologisk mångfald. I Cali var det inte längre riktigt någon som ville öppna plånboken.
Det som beslöts var att inrätta en fond för att fördela vinsterna från genetiska resurser som återfinns i känsliga ekosystem som regnskogar. Bland annat läkemedelsföretag skall bidra till fonden. Men det i sig skyddar ju inte biodiversiteten, utan riktar bara om penningflödet lite.
Den stora utmaningen om biodiversiteten skall räddas är att processen måste ske nerifrån uppåt för att lyckas. Det är den enskilda markägaren eller brukaren som själv måste förstå vilka områden som är viktiga för naturens mångfald och sedan fatta beslut om hur de områdena skall skötas.
Det kan medföra en merkostnad jämfört med ”normalt” jordbruk eller skogsskötsel och då måste resten av samhället vara med och dela på kostnaderna. Men det fungerar inte att myndigheter genom förbud och begränsningar med våld försöker tvinga fram en ökad biodiversitet, arbetet måste bokstavligen skötas på gräsrotsnivå. Det är nämligen där som biodiversiteten finns, inte i mötesrum på kongresser.
SLC och MTK har tillsammans tagit fram en bra färdplan för att främja naturens mångfald i vårt land. Att arbeta utgående från den är ett bra sätt att föra ärendet framåt, en bit i taget.