Norge och Finland är två grannländer som har mycket gemensamt. Båda länderna har varit självständiga i drygt ett sekel och har under 1900-talet utvecklats från fattiga agrara förhållanden till moderna välfärdssamhällen. Mycket av välfärdstillväxten har kommit från naturresurser, i Norge speciellt från olja under det senaste halvseklet, medan det i Finland är skogen som varit den viktigaste resursen.
Genom klok politik har norska staten samlat intäkterna från oljan i en fond, som i dagens läge är värd 1,5 biljoner euro, vilket motsvarar runt 227.000 euro per norrman. Det är en helt otrolig framgångssaga.
I Finland är siffrorna från skogssektorn inte lika hisnande, men skogen har länge haft och har fortsättningsvis stor betydelse för den finländska ekonomin. Värdet på produktionen från den finländska skogssektorn var 2022 ungefär 20 miljarder euro och av Finlands varuexport stod skogsindustrin för 18 procent. Naturresurserna ger välfärd i båda länder.
Lyfter man på locket ser det däremot helt annorlunda ut. Klimatförändringen är den största utmaningen som mänskligheten står inför i dagens läge och den förorsakas till absolut största delen av vår förbrukning av fossila bränslen; kol, olja och gas. Norges olja har en roll i detta skeende.
Visserligen skulle klimatet inte räddas även om Norge imorgon satte proppar i alla olje- och gaskällor, men man kunde tro att massmedia varje dag borde skriva om hur landet bidrar till den globala klimatkatastrofen. Så är det inte. Det diskuteras förstås en del och organisationer som Greenpeace eller norska Natur och Ungdom har protesterat mot öppnandet av nya olje- och gasfält.
I det stora hela är konsensus ändå att utfasningen av olja och gas måste ske, men den måste få ta sin tid för att undvika ekonomisk kollaps. Det är inte bara i Norge som resonemanget följer denna logik, utan i praktiken i största delen av världen.
Om vi återgår till Finland och vår skogsindustri. Skogen är som bekant inte en fossil råvarukälla utan fotosyntesen binder där varje dag koldioxid ur atmosfären. Genom kemiska processer drivna av solljus byggs träden upp. Virke som tas ur skogen är en förnyelsebar råvara som kan ersätta fossila bränslen och material. Trä istället för betong och stål. Papper och kartong istället för plast. Flisvirke istället för olja.
Man kunde tro att massmedia varje dag borde skriva om hur skogssektorn bidrar till att bromsa den globala klimatkatastrofen. Så är det inte.
Istället hängs vår skogssektor i media ut för att den inte binder tillräckligt av de fossila utsläppen. Enligt en utredning från Finlands Miljöcentral borde avverkningarna i Finland minskas med 25 procent för att vi skall nå det politiska målet om att vi skall vara klimatneutrala år 2035. En så kraftigt minskad avverkning skulle slå mycket hårt mot landets ekonomi.
Lägg dessutom till att de ökade kolsänkor som är målet med den minskade avverkningen bara skulle vara ett tillfälligt plåster. Om skogen inte sköts avtar tillväxten och skogens funktion som kolsänka minskar.
Det är ändå ett mindre bekymmer att skogen inte uppskattas som en förnyelsebar resurs i debatten. Det stora problemet ligger i att Finland via lagstiftning, både nationell och på EU-nivå, kopplat ihop skogens roll som kolsänka med målet om kolneutralitet 2035. Nu då forskning visar att skogen inte kan binda som mycket kol som man tidigare ansåg, blir det svårt att nå målen.
I värsta fall hamnar vi i framtiden att köpa utsläppsrätter från andra länder för att klara de bindande målen. Trots att vi varken producerar kol, olja eller gas.
Det stora felet var att koppla ihop kolsänkorna i skogen med målet att minska koldioxidutsläppen. Så har inte andra länder i EU gjort, inte heller Sverige vars förhållanden liknar vårt land i mycket. Finland har målat in sig i ett hörn.