Från Hangö till Utsjoki. Från Replot till Ilomants. Skogen har fortfarande stor betydelse för Finland och är på många sätt vårt gröna guld.
”Vårt land är fattigt, skall så bli”, skrev Runeberg i ”Vårt land” och man får känslan av att han, nationalskalden, var lite stolt över fattigdomen i Finland. Men i samma dikt, vars första och sista vers senare blev vår nationalsång, så skrev han också att landet ändå är ett guldland för dess folk och om den mörka skogens dystra sus. Skogen. Ungefär tre fjärdedelar av Finlands landareal är täckt av skog och för en människa – kom ihåg att människolivet är kort – så känns den evig. Trots att vi nu som då ser skog huggas ner för att sedan förnyas. Ett kretslopp som så mycket annat här i livet, men kanske just någonting av ett evigt kretslopp.
Skogsindustrin står idag för en femtedel av Finlands export. De viktigaste exportvarorna är de traditionella produkterna pappersmassa, papper och kartong. Efterfrågan på produkter som papper och kartong har ändå minskat radikalt. Inte heller sågat virke går åt som tidigare. Hur besvärligt det är för den traditionella skogsindustrin visar bland annat det att Stora Enso ifjol beslöt att stänga en av sina två pappersmaskiner i Anjalankoski. På samma sätt gick det för cellulosafabriken Sunila i Kotka och så ser det också ut att gå för bolagets kartongproduktion i Polen och Nederländerna.
Även UPM Kymmene planerar att stänga pappersmaskiner i Tyskland och i Österrike. UPM Kymmenes tidigare långvariga styrelseordförande Björn Wahlroos upprepade vid många tillfällen då han fortfarande vara aktiv på posten att inga nya pappersmaskiner kommer att tas i bruk i Europa. Det handlar enbart om vilken som är den nästa som stängs.
Det har kommit rejält med negativa nyheter från skogsindustrin under de senaste åren. Men samtidigt som företagen talar om att ställa om produktionen och hitta nya produkter har den traditionella produktionen fortsatt att dominera. Speciellt besvärlig är situationen för fabriker i Finland. Det är inte bara det att efterfrågan sviker, det är långt till de stora marknaderna i Asien och i Sydamerika. Dessutom har råvaran blivit betydligt dyrare sedan virkesimporten från Ryssland föll bort. Omstruktureringen inom skogsindustrin har överhuvudtaget gått alltför långsamt. I och för sig har många fabriker stängts och gamla bruksorter fått ny användning, men någon egentlig strukturomvandling går det inte att tala om. Inte om man vill vara uppriktig och beaktar vad som produceras. Men den mera akuta lönsamhetskrisen förklaras ändå inte av strukturella problem. Tvärtom redovisade skogsbolagen ännu för ett par år sedan höga vinster och till exempel pappersindustrin drog stor nytta av coronatiden. Då människor stannade hemma blomstrade näthandeln och behovet av förpackningsmaterial ökade. Renoveringar och nybyggen gjorde att också sågat virke gick bra åt.
Nu är det hög tid för skogsbolagen att fundera på vad skog och virke ytterligare kan användas till. I mindre skala ingår träbaserade produkter redan i till exempel kosmetika, textilier och livsmedel. Stora Enso har utrett möjligheterna till att bygga en stor fabrik för att tillverka anodmaterial till laddbara batterier av lignin. UPM forskar igen i träbaserad biomedicin.
Det här är ändå inga stora affärsområden. Med tanke på den omställning som behövs inom skogsindustrin är det förvånande att skogsbolagen inte satsar mera på innovation, forskning och utveckling. UPM Kymmene satsade ifjol 3,5 procent av sin omsättning på forskning och utveckling. Hos Stora Enso var andelen en procent och hos Metsä Group ännu mindre. Det skulle vara av yttersta vikt att utveckla nya affärsområden som ger nya inkomster, men också jämnar ut inkomstbortfallen vid lågkonjunkturer.