Det uppstod en slags skandal efter att Aamulehtis pensionerade redaktör Matti Kuusela i sin bok Journalisti – toisenlainen toimittaja (fritt översatt Journalisten – en annan slags redaktör) avslöjade att han i de artiklar han skrivit under sin karriär blandat in fiktiva element.
Till exempel ska ett reportage om uzbekistanska människoöden samt diskussioner han återgett med författaren Eeva-Liisa Manner varit helt fiktiva. Ett av Kuuselas påhittade reportage har valts till bästa artikel i tävlingen Stora Journalistpriset 2006.
Kuusela har förklarat sig med sin journalistiska stil och han har fått flankstöd av en del andra journalister. Bland dem, som väckt mest uppmärksamhet, hittar man två av hans tidigare chefredaktörer, Yles nuvarande styrelseordförande Matti Apunen och Yles finskspråkiga redaktions nuvarande ansvariga chefredaktör Jouko Jokinen. Enligt Apunen var Kuusela en speciellt begåvad featurejournalist som ”lekte i gränslandet mellan det skönlitterära och traditionell journalistik”.
På grund av stödet från de två högt uppsatta representanterna för Yle har kanske främst Yles finskspråkiga redaktioner skakats om rejält av denna skandal under de senaste veckorna. Oavsett stil och inriktning så har journalistik alltid inneburit rapportering baserat på verkliga händelser och fakta. Det är själva definitionen på journalistik. Det fiktiva berättandet har sina forum på annat håll.
Det här övervakas på olika sätt. Man kan anmäla sakfel till medierna och då hör det till att de själva ska rätta till dem. Mediernas verksamhet övervakas också av det självreglerande organet Opinionsnämnden för massmedier, till vilket Landsbygdens Folk hör. Om opinionsnämnden till exempel fattar ett beslut som innebär att vi har brutit mot god journalistisk sed – dit en sanningsenlig återgivning av samhällets skeenden hör – då är vi skyldiga att publicera det beslutet.
I sista hand är det i och för sig domstolarna som övervakar mediernas verksamhet, men de juridiska bedömningarna går inte alltid lika långt som de pressetiska. Om en journalist brutit mot god sed får det inte automatiskt juridiska följder, det förutsätter igen att lagen har överskridits. Här väger också tryggandet av yttrandefriheten in. Just därför är det så viktigt att journalisterna själva tar ett moraliskt ansvar för att korrekt återge verkligheten.
Journalistik görs av människor och därför kommer det oundvikligen att ske misstag och fel. Journalistiken kommer aldrig att bli perfekt, men det betyder inte att vi ska sluta sträva mot perfektion.
Gränsen mellan fakta och fiktion är kanske inte alltid så tydlig, som man omedelbart skulle tro, men medierna själva förhåller sig ändå allvarligt till att den finns. Det kan man också utläsa av Aamulehtis beslut att ta bort över 500 artiklar av Kuusela från tidningens webbplats tills de har utretts.
Som yrke är det inte unikt för just journalistiken att mänskliga misstag kan ske och få rätt betydande konsekvenser. Men medan andra kanske klarar sig undan med tillrättavisningar och varningar är en journalists karriär i praktiken förbi om hen åker dit för att avsiktligt ha fabulerat verkligheten.
Förtroende är ett livsvillkor för medierna som vi helt enkelt inte kan pruta på. Så är det också för Landsbygdens Folk. LF är inte en oberoende tidning utan SLC:s medlemstidning och språkrör. Likväl är förtroende livsviktigt för oss. Det är med förtroende vårt uppdrag börjar långt innan vi ens publicerat någonting.