Ingen har väl undgått nyheten om musselmassakern i Suomussalmi. Det hela började den 15 augusti då Stora Ensos skogsmaskiner korsade ån Hukkajoki och därmed krossade tusentals utrotningshotade flodpärlmusslor som bor i vattendraget.
När det hela uppdagades framkom även att övergångsstället använts över 300 gånger under en veckas tid, trots att NTM-centralen underrättat både Stora Enso och skogsägaren om förekomsten av fridlysta flodpärlmusslor vid vattendraget. Nu utreder polisen det hela som grov miljöförstöring.
Stora Enso har bett om ursäkt för det skedda, som enligt en intern utredning berodde på informationsförmedlingsmissar och felbedömningar. Bolaget stoppade alla avverkningar vid känsliga områden i slutet av augusti och meddelade därefter att något liknande skett även på ett annat avverkningsområde mot både bolagets och NTM-centralens riktlinjer.
Det intressanta är dock hur fallet har framförts och diskuterats i media – här fanns helt tydligt glimmande politiska pärlor att lirka till sig. På grund av händelsen vill De Gröna exempelvis göra naturvårdslagen och vattenlagen striktare. Enligt partiets Jenni Pitko visar regeringen att den inte är på naturens sida, medan partikollegan Saara Hyrkkö menar att det skedda utgör endast en del av det problem som karakteriserar avverkningar överlag.
Hon menar att det är ”hög tid att skogsbrukets sanna ansikte avslöjas” och undrar ”vad annat som pågår i våra skogar utan att vi vet?”
Vänsterförbundet åter vill begränsa avverkning och införa betydligt bredare skyddszoner. Vänsterpolitikern Mai Kivelä konstaterade att rekommendationer och frivilliga certifikat inte räcker då naturen skall skyddas. Men även i Kauppalehti konstaterades på ledarplats hur fallet är ett ”sorgligt exempel” på hur skogsindustrin intygande om mångfald, naturvärden och ansvarstagande ute i skogen de facto inte förverkligas. Samt hur fallet är ”hela skogsindustrins problem”.
Marinbiologen Anna Törnroos-Remes ser det skedda som ett bevis för att ”naturvärden alltid kommer i andra hand”. Panu Halme som forskar i naturens mångfald vid Jyväskylä universitet kräver att Stora Enso inte bara ersätter och återställer det de förstört, utan att de också bör finansiera restaurerings- och skyddsåtgärder även på andra musselobjekt.
I Helsingfors ordnades till och med en sorgemarsch befolkad av svartklädda demonstranter med plakat som proklamerade att musslorna gått ur tiden på grund av ”girighet”.
WWF menar i sin tur att regeringen måste visa att den står upp för Finlands vattendrag samt stifta en lag som tvingar till 50 meter breda skyddszoner vid vattendrag bebodda av flodpärlmusslor. Men organisationen passar även på att kräva 30 meters skyddszoner vid övriga vattendrag och tillståndsbaserad skogsdiktning.
Natur och Miljös verksamhetsledare Camilla Sederholm framhöll i Hbl att skogslagen är bristfällig och att miljöskyddet måste skärpas. Sederholm beskrev fallet som ”toppen av ett isberg av medveten artutrotning och naturförlust” som ”pågår i det fördolda varje dag”. Men som SLC:s skogsombudsman Anders Portin konstaterade i en motreplik: hur skall man kunna stifta en lag som förbjuder lagbrott?
Det är en minst sagt underlig tolkning att skylla brott på lagen, eller se en viss aktörs brott som ”bevis” för en hel sektors bristande omsorg. Nu ser vi ju i själva verket att både lagen och sektorn tycks fungera. Polisen har inlett en utredning medan Stora Enso lidit en stor anseendeförlust, krupit till korset och även berättat om övriga brister i verksamheten.
Vad som egentligen avtecknar sig i offentligheten är en idé om att Stora Ensos klavertramp utgör ett bevis för att hela skogsbranschen i sig är korrumperad och i hemlighet förstör Finlands natur. Och otvivelaktigt finns det en stark estetik i tanken om stora korporationer som bokstavligen kör över både djur och natur.
Reaktionerna bevisar dock det motsatta än vad kritikerna hävdar. Det är ju uppenbart att skogsbruket utpekas som skurkaktigt på ett helt unikt sätt, och därmed inte alls åtnjuter någon auktoritet i samhället. Orsaken till att det skedda inte uppfattas som ett engångsfall utan som ett symptom för ett strukturellt problem är att det finns en hel hög med aktörer och individer som nu ser sin chans att avancera med sina egna planer och ambitioner för skogen.
Vad som inom den allmänna opinionens väggar överlag uppfattas som ett engångsfall respektive symptomatiskt bestäms just av dem som har makt att sätta tonen i samhällsdebatten.
Det skedda pekar på att den allmänna tonen i samhället inte sätts av skogsbolagen, utan av miljöorganisationerna. De facto är det ett problem att skogssektorn inte lyckas med liknande mediekampanjer. Skogskunskapen i landet ligger på en låg nivå och gallupar visar att den är lägst bland de som är mest fjärmade från skogen och skogsbruket.
Vad debatten avslöjar är därmed inte en allsmäktig skogssektor, utan krafter som ständigt är beredda att kringskära skogsägarens rättigheter. Var skogsägaren står i rangordningen blev klart senast då miljöminister Kai Mykkänen efter det skedda samlade skogsbolagen till möte och lämnade skogsägarna utanför.
Under mötet kom parterna ändå överens om att binda sig till principen om 45 meter breda skyddszoner vid musslans boplatser. Besluten gjordes därmed utan skogsägarna med ett resultat som skulle innebära ett inkräktande på skogsägarens rättigheter och ekonomiska position. Trots detta kan vi knappast vänta oss några sorgemarscher för äganderättens bortgång inom en snar framtid.