Bryssels roll som politiskt centrum kan inte underskattas. Då jag i april å arbetets vägnar reste till staden var det inte bara i EU-kvarteret utan på flyget, hotellet och stadens gator och torg som ansikten från finsk politik vimlade förbi.
Då jag väl satte mig ner för en intervju med avgående parlamentariker Nils Torvalds kunde vi båda konstatera något många inom lantbruket säkerligen håller med om: EU-kommissionens orkestrerande hand har väckt missnöje i Europa vilket kommer att synas i valet.
Detta betyder att allt fler av våra politiker kommer att försöka få fotfäste i staden för att lösa unionens ödesfråga: kommer den nationella suveräniteten att respekteras, eller tar federalisterna över spakarna för gott?
För Finlands del har frågan många dimensioner. Nationellt har vi gått mot en entydig blockpolitik där de rödgröna står mot en borgerlig koalition. Oppositionens agitation mot regeringen i kombination med diverse strejker och protester gör en återgång till en blåröd politik snarast omöjligt. Detta betyder att det borgerliga blocket förblir dominerande, medan det blir snarast omöjligt för Socialdemokraterna att bilda majoritetsregeringar.
Detta skapar stora incitament för oppositionspartierna att istället försöka styra politiken via Bryssel och andra globala organ. Det ligger därmed i deras intresse att tala för en utökad federalisering, ”europeiska värderingar” och andra ”gemensamma” aspekter för att i möjligast hög grad begränsa vad ett mera långlivat borgerligt styre i Finland kunde åstadkomma.
Denna strategi ses entydigt i Socialdemokraternas EU-valprogram där de redan föreslår att unionen skall ges beskattningsrätt och dessutom intensifiera sin centraliserade industri- och stödpolitik. Vänsterns avgående parlamentariker Silvia Modig har kommenterat hur det i EU nu finns ”vind i seglen för att frångå fokuset på statsskulder och budgetdisciplin”.
De Grönas EU-valkandidat Rosa Meriläinen uttryckte sig nyligen på social media om hur ”din skog är inte din, och statens skogar inte bara statens, utan alla organismers”. Enligt Meriläinen skulle ingen skog skyddas om inte EU tvingade Finland till detta, och därför drar hon en entydig slutsats: ”Som tur finns EU, för klimatförändringen och förlusten av mångfald måste bekämpas också i din skog”. Kontentan är tydlig. Överstatliga institutioner bör vid behov kunna köra över både individens och nationalstatens suveränitet.
Under senaste år har just en ”kamp om institutionerna” börjat avteckna sig. Detta sågs tydligen i frågan om östgränsens stängning då oppositionen hänvisade till ”internationella avtal” för att hålla den uppe. Polemiken kring justitieministerns påstådda ingrepp i rättsstaten pekar likaså på en trend där man på politisk basis försöker hindra regeringen från att genomföra sitt demokratiskt fastställda regeringsprogram.
I det sistnämnda fallet kan vi lyfta fram något professor emeritus i privaträtt Markku Helin har kallat för ”domstolsaktivism”, det vill säga ett förfarande där samhälleliga frågor inte löses demokratiskt, utan av domstolar. Som exempel ger han ett färskt fall där Schweiz fälldes i Europeiska människorättsdomstolen för att landets utsläpp enligt domstolen brutit mot mänskliga rättigheter. Det finns ingenting som motsäger att liknande ingrepp i framtiden inte kunde riktas mot Finland gällande skogen.
Kampen om institutionerna får på ett fundamentalt sätt hela idén om vad EU är eller borde vara att gå isär. I Helsingin Sanomats EU-valkompass mäts EU-vänlighet redan på basis av godkännande av federalisering och gemensam skuldsättning. För många handlar EU-vänlighet ändå om en vänlig attityd gentemot tanken om fri rörelse för medborgare, varor och tjänster. Hur skall detta kunna förlikas med en tanke om EU-vänlighet som centralstyrning?
Frågan är nu hur dödläget skall åtgärdas? Många i Europa väntar sig att parlamentet kommer att bli mera högerorienterat på grund av den centraliserade politik som förts under senaste år. Till ödesfrågorna hör lantbruket, men också frågor gällande krig och ekonomi. En ny europeisk studie visar dessutom att 71 procent av européerna anser att deras respektive länder tar in för många migranter.
Om vindarna vänder kanske EU backar i vissa frågor. Samtidigt utgör detta ingen lösning på själva systemfelet. En betydligt lättare lösning skulle vara att återge EU dess ursprungliga uppgift, nämligen att utgöra ett frihandelsområde av samarbetande nationalstater. I längden kan annars många länder komma att inse att de endast har två möjligheter: förlora sin självständighet eller lämna unionen. Det kommande valet ger en möjlighet att välja ett tredje alternativ: en friare union.