Ledaren:
Vi behöver mera inhemskt
växtprotein men vägen dit är
betydligt krokigare än vad Sitras
rapport låter påskina

För en dryg vecka sedan kom framtidshuset Sitras rapport om produktion av växtproteiner ut. Rapporten är uppmuntrande för odlare av proteinväxter och pekar med all tydlighet på hur det borde vara, slutsatsen formuleras som att Finland kunde tredubbla produktionen av växtprotein fram till 2040. Men är det realistiskt?

Rapporten tar väldigt lätt på de faktiska svårigheterna med att odla proteinväxter på Finlands breddgrader, både de odlingsmässiga och de som är direkt kopplade till lönsamheten, närmast producentpriset.

Framtidshuset Sitra, som de kallar sig nu för tiden, är ingen aktör inom jordbruksbranschen. Därför är det smickrande att de, bland allt annat de utreder, också tagit sig tid att utreda problematiken med inhemskt växtprotein. Sitras rapport tar avstamp i fakta om inhemskt växtprotein och betonar kopplingen till Finlands försörjningsberedskap och det allt spändare världsläget.

Utredningsdelen av rapporten har man beställt av Naturresursinstitutet Luke och enligt den konsumerade finländarna 233 miljoner kilo protein förra året. Av detta var 38 procent växtproteiner och 62 procent animaliska proteiner. Enligt beräkningar behöver finländarna nu cirka 185 miljoner kilo protein per år. Behovet kommer att ligga kvar på samma nivå 2040.

Enligt Lukes utredning kan produktionsområdet för inhemska proteinrika växter, som ärter, åkerbönor, rybs och raps, tredubblas från nuvarande 100.000 hektar till 300.000 hektar. De här växterna valdes ut för Lukes utredning eftersom de är de viktigaste inhemska råvarorna för växtproteinprodukter.

Växtproteiner fås i Finland också från brödsäd, potatis, frukter, grönsaker och bär. Med dessa i beaktande kan den totala produktionen av inhemskt växtprotein enligt utredningen nå upp till så mycket som 228 miljoner kilo.

Sitras rapport är minsann ambitiös och pekar med all önskvärd tydlighet på hur saker och ting borde vara. Rapporten behandlar också alla fördelar gällande växtföljd och markhälsa med proteingrödor. Visst, få har väl någonting emot att Finland är självförsörjande på växtprotein och i de flesta hänseenden är det rent ut sagt klokt. Men är det realistiskt?

Det finns nämligen betydande odlingsmässiga svårigheter med att odla proteinväxter på våra breddgrader. Den korta växtperioden reducerar skördepotentialen från första början, men också ett ökande tryck av skadegörare kombinerat med allt strängare växtskyddsbegränsningar är ett annat konkret problem.

Och så är lönsamheten i odlingen givetvis det problem som överskuggar allt annat. Producentpriset på såväl oljeväxter som ärter och åkerbönor är fortfarande alltför lågt.

Idag uppfyller ungefär hälften av Finlands produktion av proteingrödor livsmedelsindustrins kvalitetskrav. Klimatförändringen kommer sannolikt att öka osäkerheten i odlingen allt mer. Det är också rimligt att anta att en del av skörden inte kan användas som livsmedel år 2040. Den mest naturliga användningen av skörd som är olämplig som livsmedel är att ha det som foder i husdjursproduktionen. Växtodlingen och husdjursproduktionen stöder också varandra.

Lukes utredning identifierade flera kritiska flaskhalsar på växtproteinernas väg och här ska Luke och Sitra ha en eloge för att man lyfter upp dessa. Att enbart öka produktionen av växtprotein på fälten räcker ändå inte till för att få dem till finländarnas tallrikar. En ökning av inhemska växtproteiner kräver bland annat betydande investeringar i processteknik, produktutveckling och kommersialisering. En lönsam vidareförädling av sidoströmmar som uppstår i produktionen behövs också.

Det som trots allt skulle behövas allra mest är att industrin investerade i produktion av växtproteinkoncentrat. En sådan produktion saknas nu i Finland, i varje fall i en lite större skala. Det vi har inom växtprotein är Apetit Kasviöljys oljepresseri i Kyrkslätt och ännu för ett antal år sedan var 50 procent av den råvara man använde där inhemsk, men just nu är andelen lägre än så. Inom producentrörelsen har röster höjts för att vi skulle behöva en industri för förädling av ärtprotein.

Sitras rapport understryker att startup-företag behövs för att bredda branschen med nya idéer och innovationer samt ta fram nya typer av växtbaserade produkter för marknaden. Dessutom är det viktigt att utöka marknaden för inhemska växtproteinprodukter utanför Finland för att säkerställa lönsamheten i värdekedjan och tillräckliga försäljningsvolymer.

I Finland har vi alla möjligheter till att förändra livsmedelssystemet i en hållbar riktning och är vi inte snabba med att skrida till verket så kommer det till en stor del att ske ändå, dock utan att vi sitter i förarsätet. Hållbarhet innebär att vi ger människors förutsättningar till att fortsätta idka de gröna näringarna, att vi tar hand om landets försörjningsberedskap, att vi prioriterar naturens välbefinnande och inte minst jordbrukets lönsamhet. Framtidens jordbruk i Finland måste nästan, på grund av geografiska och klimatrelaterade förutsättningar, vara mångsidigt och bygga på lokala närings- och energiflöden. Med andra ord inhemska satsningar och investeringar i produktion.

Ett sådant investeringsbeslut togs inom ett annat område, biogas, den här veckan då man i Nurmo ska bygga en produktionsanläggning för flytande biogas (LBG). Också inom växtproteiner vore det viktigt med en större investering i produktion. Det är en mer eller mindre en nödvändig pusselbit på vägen mot att bli självförsörjande på inhemskt växtprotein, realistiskt eller inte.