Markkartering utgångspunkt
för gödsling – en växtanalys
berättar om grödans tillgång
på växtnäringen
I marken finns mer eller mindre stora mängder av olika växtnäringsämnen. Dessa kan delas in i tre fraktioner: omedelbart växttillgängliga näringsämnen som finns i markvattnet, näringsämnen som på relativt kort sikt kan mobiliseras samt näringsämnen som föreligger i svårlösliga föreningar. Vid en analys av markens näringsinnehåll särskiljs dessa fraktioner under benämningarna ledningstal, tillgänglig växtnäring respektive förråd.
För att uppnå en kvantitativt och kvalitativt tillfredsställande skörd behöver marken leverans av näringsämnen som i regel kompletteras genom gödsling.
Markkartering förser oss med en analys av markens kapacitet att leverera växtnäring till grödan. Oftast nöjer vi oss med att fastställa ledningstalet och den tillgängliga växtnäringen.
Vid analysen av den tillgängliga växtnäringen tillförs provet surt ammoniumacetat, som anses efterlikna växtrötternas utsöndringar av försurande ämnen. Växtnäringsförrådet bestäms med hjälp av saltsyra; mobiliseringen av svårlösligt kalium har betydelse vid odling av fleråriga grödor som vall.
Förslag om tillvägagångssättet vid markkartering ges i Lantbrukskalendern 2022, s. 158-160.
Målinriktad gödsling
Grödans behov av växtnäring beror på den enskilda växtarten, eventuella kvalitetskrav och den förväntade skörden. Gödsling är avsedd att komplettera markens leverans av växtnäring så att grödans behov tillgodoses.
Vi utgår från den mängd växtnäring som marken enligt de enskilda näringsämnenas bördighetsklasser kan förväntas leverera. Vi tillför just de näringsämnen och de mängder som saknas.
Ett överskott av ett enskilt näringsämne blockerar ofta växtens upptagning av ett annat näringsämne. Detta kan ha negativa effekter på grödans tillväxt eller, vad gäller grovfoder, djurens hälsa. För kvävets del måste vi dessutom täcka upp för ofrånkomliga förluster genom utlakning och denitrifikation.
Markkartering är en hörnsten för produktiv växtodling, förutsatt att både huvud- och spårnäringsämnen omfattas av analysen. De enstaka växtnäringsämnenas koncentration bestäms i mg/l jord. Jordart och mullhalt påverkar växtnäringsämnenas tillgänglighet.
Under beaktande av dessa faktorer uttrycks koncentrationen av varje växtnäringsämne i form av sju bördighetsklasser. Klassen ”god” anses räcka till för att uppnå skördepotentialen, klassen ”tillfredsställande” ska ännu kunna infria potentialen till 95-100 procent.
Avgörande är sist och slutligen att alla skördebildande faktorer ligger på den valda intensitetsnivån. Det är knappast ändamålsenligt att gödsla sig till höga bördighetsklasser med avseende på huvudnäringsämnen, men försumma spårnäringsämnena.
En hög skördenivå och en effektiv användning av växtnäringsämnen förutsätter dessutom en fungerande vattenhushållning, en rotvänlig markstruktur samt behövliga växtskyddsåtgärder.
Kväveinnehåll bundet i organisk substans
Kvävet är det enda näringsämne vars koncentration inte uttrycks av bördighetsklasser. Markens kväveinnehåll är i stort sett bundet i organisk substans, främst mull; markmikroberna bryter årligen ner 0,5-1 procent av mullen och då frigörs kvävet (liksom betydande delar av markens fosfor- och svavelförråd).
Hur mycket kväve som årligen frigörs från markförrådet beror alltså på mullhalten. Ju högre mullhalt, desto mer kväve mineraliseras och desto mindre behöver tillföras i form av gödsel. Mikrobernas nedbrytning av mull gynnas av fukt och värme; med hjälp av noll- och max-rutor kan man försöka att anpassa kvävegödslingen till det enskilda fältet och den enskilda årsmånen.
Många av våra fält är sammansatta av delar som skiljer sig från varandra med avseende på jordart, mullhalt, pH-värde och/eller växtnäringsinnehåll. Verklighetstrogna analysresultat förutsätter att från varandra avvikande fältdelar representeras av var sitt samlingsprov.
Genom växtplatsanpassad kalkning och gödsling strävar vi till att minska inom-fält-skillnader med avseende på pH-värde och enskilda näringsämnen. Vi lägger våra insatsmedel dit där de behövs. Målet är att uppnå en effektiv omvandling av kalkningsmedel och växtnäringsämnen till skörd.
Ifall skördepotentialen i ett fält eller i en del av fältet begränsas av jordmånen, bör gödslingsintensiteten anpassas till den skördebegränsande faktorn. Vid delad kvävegödsling beaktas inom-fält-variationer med avseende på grödans biomassabildning och kvävebehov genom användning av satellitbilder eller sensorer.
Markkarteringen kan kompletteras med växtanalys
Markkarteringsanalysen ger en allmän upplysning om koncentrationerna av växttillgängliga näringsämnen i marken. I vilken utsträckning som dessa näringsämnen verkligen kommer grödan tillgodo beror på markmiljön och rotutvecklingen.
Växtrötternas upptagning av näringsämnen kan hindras av jordmåns- och/eller årsmånsberoende faktorer. I sådana fall lider grödan brist på växtnäring, fastän koncentrationerna av näringsämnena i marken skulle vara tillräckligt höga.
Bristerna kan i sådana fall ofta avhjälpas genom bladgödsling. För att undvika skördeförluster bör bladgödsling utföras innan grödan lider av tydliga bristsymtom. En växtanalys kan ställa en tillräckligt tidig och säker diagnos.
Under vilka förutsättningar hindras rötternas upptagning av näringsämnen? För att markens växtnäringsförråd ska komma grödan tillgodo förutsätts fukt, rottillväxt och mikrobiell aktivitet. Den mikrobiella nedbrytningen av organiskt material stannar upp som följd av kall och/eller torr väderlek.
Förmultning förutsätter luftväxling; anaeroba förhållanden resulterar i förruttnelse. Näringsämnen som fosfor och mangan rör sig just inte alls i marken; för att kunna ta upp orörliga näringsämnen måste rötterna växa fram till dessa. Rötternas utbredning kan dock hämmas av bristande luftväxling som följd av nederbörd och markpackning.
Det är ingen idé att för säkerhets skull tillföra en överdimensionerad giva av gödsel i samband med sådd. Lättrörliga näringsämnen som kväve och kalium riskerar att lakas ut, andra näringsämnen läggs fast som följd av kemiska reaktioner. Fastläggning innebär att näringsämnet i fråga tidvis inte är tillgänglig för grödan.
Ett exempel: Bara 10-15 procent av den fosfor som tillförs i samband med sådd kommer den aktuella grödan tillgodo; resten läggs tidvis fast i markförrådet. Då vi gödslar med fosfor ser vi alltså i huvudsak till att underhålla markförrådet.
Vid ett högt pH-värde binds spårnäringsämnena i för växten otillgängliga föreningar (med undantag för molybden, vars tillgänglighet ökar). I praktiken innebär ett högt pH-värde i första hand att mangan övergår i en för växten inte tillgänglig kemisk form.
I Nylands Svenska Lantbrukssällskapets kalkningsförsök på Västankvarn minskade halterna av växttillgängligt mangan som följd av kalkning inom ett år med hälften. Andra faktorer som minskar tillgängligheten av mangan i marken är alltför kraftig luftväxling som följd av en porös jordmån eller kraftig jordbearbetning. Mangan måste i sådana fall tillföras i form av bladgödsling.
Tillgängligheten är A och O
Avgörande för skördens mängd och kvalitet är alltså inte de absoluta koncentrationerna av växtnäringsämnen i marken, utan näringsämnenas faktiska tillgänglighet för grödan. Avgörande är med andra ord växtnäringsämnenas koncentration i grödan. Växtnäringsämnenas tillgänglighet varierar, beroende på jordmånen och årsmånen.
En växtanalys ger upplysning om den aktuella koncentrationen av olika växtnäringsämnen i grödan. Härvid ger en analys av bladsaften en mera aktuell information än en analys av växtbiomassan. Växtnäringsämnenas koncentration beror förutom på växtarten också på grödans utvecklingsstadium. En jämförelse med standardvärden tillåter oss att bedöma om grödan lider brist i fråga om något enskilt näringsämne.
Om analysen utförs i ett tidigt skede av grödans utveckling kan vi lindra skadan genom att i god tid tillföra det behövliga näringsämnet genom bladgödsling. Vi bör dessutom studera markkarteringens analysresultat. Ifall markkarteringsklassen för näringsämnet i fråga är låg, så ger en genom växtanalys fastställd brist en tydlig fingervisning om att markförrådet bör ökas.
Om spårnäringsämnens växttillgänglighet omintetgörs av ett högt pH-värde måste vi istället rikta in oss på preventiv bladgödsling, år efter år. Orsakas bristen av en dålig rotutveckling, så bör vi ompröva jordbearbetningsmetoden och etableringstekniken; möjligtvis kan det vara orsak att åtgärda dräneringen.
Kan vi med hjälp av markkartering och växtanalys koppla en sämre trivsel av lusern i delar av fältet till brister på enskilda växtnäringsämnen? Tillför en analys av bladsaften mer än en analys av hela växtbiomassan? Hur tolkas en växtanalys i förhållande till en markkarteringsanalys?
Motsvaras markkarteringsresultaten av grödans växtnäringsinnehåll? Är analysen av markens växtnäringsinnehåll tillförlitlig – eller kommer olika företag fram till olika resultat? Är det värt att betala för en analys av spårnäringsämnen? Borde vi förutom den växttillgängliga fraktionen av näringsämnena också beakta växtnäringsförråden? Borde vi förutom matjorden också provta alven?
Dessa frågor tas upp i en kommande artikel som redovisar en undersökning som företogs i en lusernvall på Gösbacka gård i västra Nyland.