Metanutsläppen är betydande från uppfödningen av köttnöt och betydligt större än från mjölkproduktion när man fördelar utsläppen per kg kött respektive per kg mjölk. Men i viss mån kan vi redan idag påverka metanbildningen i djurens våm, och kanske betydligt mera i framtiden.
Däremot kan vi i mycket hög utsträckning påverka förbrukningen av koldioxid i odlingen av foderväxter för djuren och att kol binds och inlagras i växterna. Något som tyvärr inte noteras just alls i diskussionen om jordbrukets klimatpåverkan.
Såväl politiker som konsumenter och även andra ”förståsigpåare”, som vill blunda för fakta, stirrar sig blinda enbart på jordbrukets utsläpp.
I det följande vill jag lyfta fram litet fakta om och möjligheter med både metanutsläppen från köttnöten och kolbindningen/inlagringen i foderväxtodlingen.
Foderstatens sammansättning påverkar metanutsöndringen
Andelen grovfoder och vilken typ av grovfoder köttnöten utfodras med har inverkan på metanbildningen i djurens våm. Det är mängden s.k. NDF-fiber i foderstaten som avgör hur mycket metan som bildas och utsöndras och den utgör ungefär hälften av grovfodrets torrsubstans, medan den i fodersäd rör sig kring en femtedel.
Detta innebär att ju högre andel grovfoder i utfodringen desto mera metanutsläpp. Men också kvaliteten på fibern inverkar: ju högre smältbarhet, desto mindre metan bildas. Vallfoder med hög fiberhalt och låg smältbarhet jäses länge i våmmen, vissa fiberdelar upp till fyra dygn, och då hinner mera metan frigöras.
För att våmmen och dess mikrober skall fungera bra och djuret må bra, kan vi dock inte utfodra köttnöten och inte heller mjölkkorna med för mycket kraftfoder. Rekommendationen för mjölkande kor, som även kan tillämpas på snabbväxande köttnöt, är 55 procent grovfoder, 30 procent kraftfoder, resten kan vara annat lämpligt foder (Hulsen&Aerden). För djur i låg produktion kan hela foderstaten med fördel vara grovfoder plus mineralfoder.
Tapp i kolets kretslopp
Insändare i LF har lyft fram kolets naturliga kretslopp och att utsläppen därför är små och obetydliga. Metanbildningen i våmmen hos nöten och de utsläpp den leder till är dock ett tapp från kolets kretslopp, ett tapp som kan jämföras kvävets kretslopp, där en del av kvävet i marken kan förloras till luften via s.k. denitrifikation.
Metanutsläppen hos nöten förorsakar en energiförlust, som av olika orsaker varierar från 2 till 12 procent men enligt IPCC utgör den i snitt 6,5 procent.
Forskning pågår om fodertillsatser som kan minska bildandet av metan vid nedbrytningen av foder i våmmen hos nötkreatur. Tillsats av någon typ av vegetabilisk olja ser ut att kunna reducera metanutsöndringen med 10-15 procent, därtill med positiv bieffekt på mjölkens sammansättning.
Tillsats av fett i fodret kan dock leda till sämre foderutnyttjande i våmmen, långsammare fodernedbrytning och därmed mindre intag och lägre produktion.
Ett holländskt tillsatsmedel, som redan testats i flera länder och som fått tillstånd till marknadsföring i Brasilien och Kina, väntar som bäst på godkännande av EU-kommissionen. Tillverkaren hävdar att tillsatsmedlet kan minska metanutsläppen från mjölkkor med 25 procent, vilket också har bekräftats i en studie vid det holländska lantbruksuniversitetet i Wageningen (LF, nr 49 2021).
Enligt en studie gjord av Petra Fant, Mohammad Ramin och Pekka Huhtanen på SLU i Umeå, ger havre i stället för korn eller tillsammans med korn i foderstaten till mjölkkor mindre utsläpp av metan. Detta antas bero på lägre (!) smältbarhet i havren och att den innehåller mera fett.
Om vi kan minska utsläppen av metan från nötköttsproduktionen är det naturligtvis en positiv sak. Positivt skulle det också vara om utsläppen inte skulle öka. Eftersom metangasen inte hör till de långlivade växthusgaserna utan upplöses inom 8-10 år, innebär oförändrad metangasproduktion att befintlig metangas i atmosfären ersätts av ny (SLU).
Men eftersom koldioxidhalten i atmosfären fortsätter att stiga, vore det bra om lantbruket kunde minska sina utsläpp av metan.
Kolbindning ingen direkt kompensation
Möjligheterna att öka kolbindningen i produktionen av foder till köttnöten minskar inte följderna av metanutsläppen, även om dess effekt teoretiskt kan omräknas till metangas. Eftersom koldioxiden har ungefär fem gånger större inverkan än metangasen på klimatet på vår jord och dess halt i atmosfären år för år tycks växa och takten inte ser ut att avta, är varje möjlighet att öka förbrukningen av koldioxid viktig.
Då inga andra näringsgrenar än jord- och skogsbruk, inklusive odling av specialgrödor inom- och utomhus, kan binda koldioxid (regn- och bergsskogar binder också mycket koldioxid, men de är inga näringsgrenar), är jordbruket och växtodlingen en avgörande faktor i sammanhanget.
Alla andra näringsgrenar kan bara försöka minska sina utsläpp, jordbruket kan både minska utsläppen och öka förbrukningen av koldioxid och inlagringen av kol.
Trots att kraftfoder ger mindre metanutsläpp, är det dock skäl att använda så mycket vallfoder som möjligt i foderstaten till köttnöt. Men vallfodret behöver ha hög smältbarhet, högt D-värde i NDF-fibern gör att det bildas mindre metangas.
Högt D-värde ger också snabbare tillväxt hos växande köttnöt, samtidigt som proteinhalten oftast är högre hos tidigt skördat vallfoder. Det kan speciellt yngre nöt dra nytta av, men också dikor i låg produktion som jämsides får annat grovfoder med lägre proteinhalt.
Av naturliga orsaker är kopplingen mellan vallfoder och köttnöt stark. Dikor som går på bete med sina kalvar får oftast hela sitt foderbehov täckt från betet eller från vallfoderensilage under inneutfodringsperioden.
Andelen vallfoder till växande köttnöt varierar, men merparten av foderstaten består oftast av grovfoder.
Vallfoder ger stora möjligheter till kolbindning
Produktionen av grovfoder genom odling av slåtter- och betesvallar binder mycket koldioxid. Kunskapen om hur mycket kol vallen verkligen kan binda och lagra är ännu mycket begränsad.
Främst beror det på att man i dag vet så litet om vad som sker under markytan, hur kolbindningen där fungerar, vilka faktorer som samverkar, hur ser samspelet ut mellan betande djur, gräs och mikroorganismer i jorden (Tidn. Husdjur nr 5, 2019). Vad som sker under markytan är speciellt viktigt just för vallen, då upptill 90 procent av dess volym kan finnas där (dock betydligt mindre för till exempel en timotejvall på en sur alunjord).
Försök i Sverige har dock visat att en växtföljd med flerårig vall binder i snitt drygt ett halvt ton kol per år. Omräknat till koldioxid gör det 1,8 ton per år. Stallgödsel, skörderester (halm) och fånggrödor ökar ytterligare inlagringen av kol.
Internationella studier visar på ännu större kolbindning i gräsmarker, upp till 1.000 kg kol per hektar (Husdjur 5, 2019). Ett tydligt tecken på mera kol i marken är att matjordslagret blir mörkare, kanske också delar av alven, där kolet oftast är mera stabilt än närmare markytan.
Ett annat exempel kommer från Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay. Var femte ko i världen lever i något av dessa fyra länder. Mätning i fält kombinerade med teoretiska beräkningar visade på häpnadsväckande resultat.
– Vår studie visar att kolbindningen i betesmarkerna (täcker mer än 80 procent av odlingsmarken i Argentina och har låg djurtäthet) kan kompensera för utsläppen från hela jordbrukssektorn, inklusive utsläppen som uppkommer vid avskogning, eldning av vegetation, djurens utsläpp, skördeaktiviteter och användning av konstgödsel, säger den argentinske forskaren Ernesto Viglizzo, en av författarna till studien (Husdjur 5, 2019).
Kapaciteten att lagra kol borde utvecklas
Vallväxterna använder mycket kol för rotutveckling, blad- och skottbildning och utveckling av strå och stjälkar. Stor del av kolet frigörs dock under växtsäsongen, speciellt från bladen då det hela tiden dör blad och nya bildas.
Också delar av rotsystemet och strån dör och nya växer ut. Men dessa innehåller också stabilare kol i form av lignin i varierande mängd, främst beroende av vilka vallväxter det är frågan om.
Kolbindningen i vallen gynnas av stor bladyta i ett tätt och jämnt bestånd. För att vallen skall kunna lagra mycket kol för en längre tid behövs både ett kraftigt och djupt rotsystem. Lusern och rödklöver är exempel på sådana bland baljväxterna. Hundäxing och rörsvingel är motsvarande bland gräsväxterna.
Tyvärr lockas inte växtrötterna att söka vatten och näringsämnen i djupare jordlager om alven är sur, och rotsystemet förblir därför ganska grunt i sådana jordar.
Ovannämnda vallväxter lagrar också kol i strå och stjälkar, då dessa förvedas om vallen skördas i ett senare utvecklingsstadium, men lagringen blir i vanliga fall kortvarig om vallskörden bärgas till foder eller annat ändamål.
Även om vallen kan binda mycket kol och vi inte den vägen minskar metanutsöndringens inverkan på klimatet, finns det ändå orsaker att maximera kolbindningen på köttnötsgården. Att effektivera odlingsmetoderna är en möjlighet, men utökad vall- eller grovfoderareal kan ge förutsättningar till bättre och mångsidigare grovfoder (= större foderintag = bättre tillväxt hos nöten) samtidigt som vi kan öka kolbindningen.
Utökad vallareal kan visserligen medföra överskott av grovfoder under goda år, men efterfrågan på marknaden ökar troligen framöver, främst till produktionen av biogas men kanske även till rid- och travhästar. Större vallareal ger också möjlighet att skörda vallen på ett tidigare utvecklingsstadium, som då ger mindre mängd men ett bättre foder med mindre metanutsläpp som följd.
Att kraftigt minska utsläppen i nötköttsproduktionen är mycket svårt, men om vi kan öka foderväxternas förbrukning av koldioxid och den kan lagras längre skulle det ge ett bra budskap till konsumenterna och förbättra imagen för nötköttet.
Vallar på torvjord en utmaning
Koldioxidutsläppen från en vall på djup torvjord är flera gånger större än från motsvarande på mineraljord. Större bindning av kol än vad som frigörs når vi antagligen aldrig på en sådan jord.
Men utsläppen kan vi minska också från dem genom en effektiv odling, dock med det undantaget att av nämnda vallväxter är det endast rörsvingel som trivs även på torvjordar.
Vi kan dock vidta andra åtgärder för att minska hastigheten i nedbrytningen av torven. Mest effektivt gör vi det genom att höja vattennivån i marken under tider av odlingssäsongen när man inte behöver bärighet på vallen för maskiner.
Detta kan ordnas med hjälp av reglerad dränering eller genom att anlägga dammar i utfalldiken. Matjordslagret på torvjordar som redan länge varit i odling behöver inte denna åtgärd, där har torven redan omvandlats till mull.
Vallar på grunda torvjordar, där underliggande mineraljord är nära, behöver inte heller höjt vattenstånd. Djupare plöjning kan på dessa jordar göra att mineraljord blandas med torven/humusen med påföljd att nedbrytningen blir långsammare och markstrukturen förbättras.
Fleråriga växter dominerar av naturliga orsaker odlingarna på en köttnötsgård. Men även ettåriga växter ingår vanligen i växtföljden, främst då stråsäd men också ettåriga vall- och grönfoderväxter förekommer. Att kombinera ettåriga odlingsväxter med botten- och fånggrödor har varit kutym inom ekologisk odling sedan länge. Nu har det blivit allt vanligare även i konventionell odling.
Botten- och fånggrödor bidrar med många fördelar, men i detta sammanhang tänker jag främst på att de ökar kolbindningen hos ettåriga grödor genom större bladmassa och att de hålls gröna hela växtsäsongen. Om åkern sedan lämnas oplöjd över vintern ger de ett grönt marktäcke under största delen av året och minskar därmed utlakning av näringsämnen.
Kombinationen av fleråriga växter och marktäcke året runt med hjälp av botten- och fånggrödor gör steget kort till ett mycket hållbart jordbruk, eller om man så vill kalla det ett regenerativt jordbruk.
Jan-Olof Johnsson
Skribenten är pensionerad husdjurs- och vallrådgivare.