Hammarudda gård i Jomala och dess nye husbonde John Eriksson blir en samarbetspartner när Åland nu startar ett treårigt projekt för att utveckla betesdriften och bevara det öppna landskapet samt främja den biologiska mångfalden.
För projektet ”Ökad mångfald inom jordbruk” har landskapsregeringen beviljat 190.000 euro. Summan kan på sätt och vis ses som ”gratispengar” för Åland eftersom finansieringen i sin helhet kommer från Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling.
För att driva projektet har landskapsregeringen valt Invenire-konsulten Patricia Wiklund, som nu bland annat jobbar med Ålands Vatten Ab inom projektet Smarta vatten för att främja jordbrukets vattenvård och biologiska mångfald ”genom samarbete, innovation och lokalt genomförande”.
Det nya projektet om naturbeten innefattar bland annat planering och rådgivning för gårdsspecifika lösningar samt nätverkande och samarbete med demonstrationsgårdar, som visar hur olika metoder och verktyg kan tas i bruk.
– Det handlar inte enbart om köttproducenter. Även mjölksidan är intressant och förstås alla typer av betande djur, betonar Patricia Wiklund.
Risk för ny torka
Hon betecknar Hammarudda som ett unikt fall, som för fyra år sedan utsågs till Finlands miljövänligaste gård av världsnaturfonden WWF:s kontor i Helsingfors. Wiklund själv har också de senaste fyra åren varit med för att utveckla gårdens betesdrift.
– Och före det hade Tage Eriksson jobbat 40 år med att återställa betesmarkerna.
Speciellt sedan Hammarudda för ett tiotal år sedan ändrade inriktning från mjölkgård till dikor och fårskötsel har gården satsat ännu mer på just naturbeten.
Efter generationsskifte för två år sedan har John Eriksson, 40, ansvaret för släktgården, som han nu driver tredje sommaren. Och efter fjolårets torra sommar och inte minst det rent katastrofala året 2018 med foderbrist och nödslakt på Åland är han redan nu lite spänd om det blir en ny torr odlingssäsong.
– Om naturbetena inte producerar tillräckligt med mat för djuren så att jag måste börja köpa in ensilage redan i augusti och då blir det nog svårt med lönsamheten. Och hur ska man ens få tag på foder om också den här sommaren blir väldigt torr, kommenterar John Eriksson.
Viktigt med små fållor
Enligt Wiklund är det viktigt att planera beten så att djurens mat räcker till samt för att marken ska få vila så att växtligheten kan utvecklas på nytt.
– Genom att härma savannens hjordar i ständig rörelse främjar man betesmarkerna. Tiden är den avgörande faktorn. Man planerar hur många dagar man har djuren i en viss fålla så att man efter det ger marken tillräckligt med vila för att återhämta sig.
John Eriksson betonar för sin del att vattenförsörjningen behöver ordnas utan att man behöver dra slangar eller transportera vattentankar alltför långa vägar.
Där är Hammarudda lyckligt lottat eftersom betesmarkerna ligger precis intill mangårdsbyggnaden och ladugårdarna.
– På betesområdet finns det också några dammar och framförallt Ålands hav. Men där kan det finnas en risk för alger ibland vilket man behöver vara uppmärksam på och framför allt ha en reservplan för.
Tage Eriksson berättar att hela naturbetesområdets stängsling kunnat skötas ganska enkelt med två trådar och trästolpar, som gården har gott om eftersom Hammarudda också driver en såg.
– Och när vi avgränsar betet i mindre fållor räcker det med en tråd. Ofta går det att flytta djuren helt ensam.
John Eriksson påpekar att det blir svårt att få lönsamhet ifall man med några dagars mellanrum skulle tvingas köra djuren med släpvagn till nya beten.
Måste också röjas
Liksom far och son Eriksson betonar också Patricia Wiklund att man måste kunna dela in ett naturbete i mindre skiftesfållor så att djuren inte bara tugga i sig den godaste maten.
De måste också lära sig att hålla till godo med mindre välsmakande växter så att marken blir ordentligt betad.
– Dessutom är det bra för växternas rotsystem och biodiversiteten att djurens klövar trampar till marken ordentligt.
På naturbetena växer det ändå alltid aspar och framför allt albuskar.
– Alen är den största utmaningen på åländska betesmarker och kräver konstant röjning när den en gång etablerat sig, förklarar Patricia Wiklund.
Fridlysta orkidéer och hotade starar
Tage berättar hur de blivande agrologerna under utbildningen på Skuffis mest bara fick lära sig känna igen blommor som små groddblad, som mest bara skapade problem för foderproduktionen.
– Men nu när man via en app i mobilen snabbt kan identifiera olika blommor blir man intresserad på ett helt annat sätt, säger han.
Via appen har han redan hittat mer än 150 olika sorters blommor på Hammaruddas marker.
– Vi har till och med fått tillbaka den fridlysta orkidén Adam och Eva nu när vi lärt oss att inte beta ett visst område innan de har blommat ut.
Också fågellivet gynnas av de betande djuren.
– Stararna är exempelvis väldigt beroende av naturbetesmiljön. Vi har de senaste åren märkt hur antalet starar har ökat markant i takt med att vi också satt upp fler holkar.
Gett tips för Natur- och viltvårdsstiftelsen
Som medlem i det globala nätverket Savory Network har Patricia Wiklunds konsultföretag Invenire med hemort i Salo sedan flera år jobbat med frågor kopplade till just naturbeten och biologisk mångfald.
Bland annat har man för finska Natur- och viltvårdsstiftelsen presenterat förslag om hur man kan befrämja naturbetesdriften i Finland.
Naturbeten kan fungera som en plattform för att skapa många värden baserade på ekosystemtjänster, men för att vända den nuvarande negativa trenden bör det enligt Patricia ske en ”systemomställning” som innefattar många nivåer och olika organisationer.
– Det största hotet just nu är att alla typer av beten växer igen på grund av färre betande djur. Därför behöver betesbaserat jordbruk rent allmänt återupplivas och utvecklas, säger Patricia Wiklund.
Utgångspunkten för att vända den negativa trenden för Ålands naturbeten är enligt konsulten att den åländska lantbrukskåren ”hålls livskraftig och aktiv”.
– Man behöver fortsätta med betesdriftsbaserad produktion så att mängden djur inte minskar. Det finns redan en djup kunskap om naturbeten och deras skötsel bland lantbrukare och markägare, men det krävs också långsiktighet, stabilitet och pragmatik i miljöstöden samt deras kontroll och uppföljning.
– Det får inte bli så att djurägarna tvingas ägna mera tid åt att kolla in regler och stödvillkor än att hålla sina betesmarker i bra skick!
Kulturtjänster och miljönytta
Patricia Wiklund hävdar att det finns en marknad för de produkter och tjänster som naturmarkerna producerar. Då handlar det inte enbart om köttet utan också om ”upplevelse- och kulturtjänster”.
– Men det viktigaste är ju trots allt att betesmarker levererar biodiversitet till våra samhällen.
Hon tror att ålänningarna känner en uppskattning och delaktighet i att naturbetena upprätthålls, men påpekar att det inte räcker med att betesdjuren enbart har en ”kulturhistorisk naturvårdsuppgift”.
– Naturbeten spelar en viktig roll för att utveckla regenerativ matproduktion i ett system som är mindre beroende av mineralgödsel och som ett sätt att producera animaliskt kött med största möjliga positiva miljönytta och minsta möjliga klimatpåverkan.