Granbarkborren är en återkommande oinbjuden gäst i äldre granskogar, speciellt i östra Nyland. Stormskador är ofta början till omfattande skador av granbarkborren, som trivs i stormfällda skogar då virket inte forslas bort i tid. Så är fallet då det i trakten finns statligt ägd skog där ägarens representanter av en eller anledning inte tar virket till vara.
– Det känns inte rättvist, säger skogsägare Mikael Nygård från Liljendal, som brukar sin skog några kilometer fågelvägen från Forststyrelsens marker i Lappträsk.
– Vi som sköter vår skog efter stormskador minimerar fortsatta skador, men då alla inte gör det drabbas oskyldiga grannar mera än nödvändigt.
Brandrisken ökar med stor mängd dött virke
Latokartanoskogen i Lappträsk sköts på ett speciellt sätt på grund av sin status som genreservskog. Den har drabbats av skador i betydande omfattning.
– På privat mark ser vi vanligen till att skadat virke tas tillvara och skaderisken gör att vi måste avverka för att undvika ekonomiska skador i egen skog. Som brandkårsmedlem har jag varit där de två senaste åren på uppdrag. Om elden får fart i ett kruttorrt skadat bestånd blir det svårt. En brandgata runt hela området vore viktig med tanke på framtiden, säger Nygård.
Plantskogsvård och gallring i tid håller skogen frisk, men storm- och snöskador kan följa strax efter gallring liksom också barkborreskador och orsaka en skog med luckor.
– Senaste storm här var 2017 och följdes av en varm sommar som gav fart åt avverkningar för att undvika fortsatta skador.
Startskott för tjugo år sedan
Rolf Wickström från Sibbo är skogsägare och har jobbat som skogsfackman i många år. Han har många års erfarenhet av granbarkborrens framfart i norra Sibbo.
– Skadorna fick sin början med betydande stormskador 2001 efter vilka barkborreskadorna ökade radikalt i trakten. De största skadorna i enskilda skogar jag sett är två områden där 600 kubikmeter virke på båda områdena förvandlades från timmer till energived.
Skadorna tog fart i förnyelsemogna och framför allt över hundraåriga grova skogar. Rörstrandsskogen är en gammelskog som köptes av staten på 1990-talet och drabbades hårt. Skadorna spreds sig naturligtvis också till andra gamla granskogar.
– Äldre oskötta granbestånd i utvecklingsklass 03 med uppkörda kronor lönar sig inte gallra, ger Wickström som råd. De drabbas lätt av barkborre när det kommer vindfällen eller snöbrott och mikroklimatet i beståndet blir varmare.
Ersättningar för skador som härstammar från annans skogar är svåra att få. Problemet är bevisföringen. Försäkringsbolagen har också blivit kritiska till ersättningar för barkborreskadad skog.
Dyster framtid för gamla granskogar
Wickström ser pessimistiskt på framtiden för alla gamla granskogar. Nu har de flesta äldre granskogarna i trakten avverkats, endast mindre områden finns kvar i norra Sibbo. Alla granskogar äldre än sextio år i södra Finland ligger i farozonen. De mest omfattande skadorna ligger vanligen inte omedelbart vid kusten.
Wickström befarar att omfattande skador kommer att öka i nationalparken Sibbo storskog, där det redan finns en hel del barkborreskadade granar. Det gäller alltså för grannarna att se upp.
Från augusti är det i praktiken möjligt att upptäcka skador då den första nya generationen börjat lämna angripna träd.
– Det behövs två-tre kyliga somrar för att stoppa granbarkborrens framfart, bedömer Wickström.
Östnyland hör nationellt till de mest drabbade områdena i landet. Här finns också flera skadedrabbade granskogar som är skyddade på ett eller annat sätt och därför speciella riskområden. Förutom Latokartanoskogen i Lappträsk finns exempelvis Sibbo storskog, Stensböle i Borgå och Noux i Esbo.
Stormskador och värme är startskott
Massförekomster av granbarkborre uppkommer ofta som en samverkan av stormskador, en tidig vår och en varm och torr sommar. Med insekten följer blånadssvampar som missfärgar virket och snabbt sänker det ekonomiska värdet.
Granbarkborren föredrar försvagade granar och vindfällen och lagrat granvirke, men kan under gynnsamma förhållanden angripa också helt friska livskraftiga träd.
Granar som är grövre än femton centimeter i brösthöjd kan angripas, men mest utsatta är äldre bestånd som redan är förnyelsemogna. Under gynnsamma förhållanden kan populationen öka femtonfalt under en växtperiod.
I Finland har massförekomsterna varat i tre till fem år. Prognosen är att skadorna kommer att öka under de kommande decennierna. Granbarkborrar som har övervintrat börjar svärma redan i april.
Om försommaren är varm är den första nya generationen i allmänhet färdigt utvecklad redan i slutet av juni. En lång varm sommar ger upphov till en andra generation och skadorna blir mera omfattande.
Skademängderna växer söderut
Tyvärr är det bara en mindre andel av de angripna träden som hinner tas om hand före vintern, eftersom det är svårt att upptäcka angreppen. För den som under sommaren och hösten upptäcker skador i egen skog gäller det att vara snabb.
Avverka medan barkborrarna fortfarande är i larv-/puppstadiet och då virkesvärdet fortfarande är högt. Om man väntar till vintern med avverkning har många barkborrar lämnat träden för övervintring i marken.
Vinteravverkning av dödade träd reducerar i bästa fall antalet barkborrar med fyrtio procent jämfört med om träden får stå kvar, men i de allra flesta fallen får man räkna med ett betydligt sämre resultat.
I Sverige har sammanlagt 26 miljoner kubikmeter virke torkat sedan 2018. Sedan 1961 har sex omfattande utbrott skett i Sverige och av de sex utbrotten har tre fått sin början av stora stormfällningar, två av varma och torra somrar medan ett startade av okänd anledning.
Skadornas i Centraleuropa är mycket omfattande och beror delvis på granplantering på växtplatser som inte är granens naturliga växtplats. Skadorna är en förvarning om vad vi kan förvänta oss i ett framtida allt varmare klimat.