Restaureringsförordningens
inverkan har utvärderats

Naturresursinstitutet Luke har publicerat en rapport, där man uppskattar hur Finland kommer att påverkas av EU:s restaureringsförordning. För skogens del står både skyddsmässiga och ekonomiska följder att vänta, men inget kan sägas med säkerhet förrän de okända skogsarealerna kartlagts.

EU:s förordning om restaurering av natur publicerades i juni 2022 och ställer som mål ”en kontinuerlig, långsiktig och varaktig återhämtning av biologisk mångfald och resilient natur” samt ”begränsning av och anpassning till klimatförändringar”.

Enligt restaureringsförordningen skall 30 procent av arealer där naturtypernas tillstånd försvagats restaureras fram till 2030. Fram till 2040 skall 60 procent restaureras, och fram till 2050 90 procent.

För att reda ut vad detta kan tänkas betyda för Finlands del publicerade Naturresursinstitutet Luke i januari en rapport som bedömer hurdan inverkan förordningens målsättningar för naturtyper och torvmarker kunde få i vårt land. Luke ordnade även ett webbinarium där resultaten presenterades för de involverade branscherna.

Miljardbelopp i spel

Förordningens restaureringsåtgärder gäller arealer där naturtyperna försvagats eller tillståndet är okänt. I Finland är behovet störst i våtmarker, skogar och vid inlandsvatten. Men här råder även störst ovisshet om naturtypernas tillstånd.

I förordningen framförs att livsmiljötyper vars tillstånd är okänt skall anses att ”inte vara i gott skick”, vilket enligt EU:s tolkning kan göra denna kategori orealistiskt stor.

– Dessa områden kommer dock att kartläggas innan restaureringsåtgärder vidtas, berättade Aleksi Räsänen, som är specialforskare vid Luke.

På basen av den data som finns att tillgå bedömer Luke att restaureringskostnaderna fram till 2050 kommer att uppgå till 13-19 miljarder euro, varav skogens andel är 1-4 miljarder. Helheten skulle därmed kosta 0,5-0,7 miljarder per år.

Forskarna framhäver att uppskattningarna bygger på många osäkerhetsmoment och därför möjligtvis är överestimerade. I forskningen användes olika modeller för den okända arealen, där den antogs vara till hälften i försämrat tillstånd, helt i försämrat tillstånd, eller i ett tillstånd som motsvarar den redan kända arealen.

Som maximibelopp för restaureringsåtgärder utgick forskarna från 30.000 euro per hektar, men information om restaureringskostnader finns inte att tillgå för alla naturtyper.

Arealbedömningarna baserades på den rapportering som finns tillgänglig i Europeiska nätverket för miljöinformation och miljöövervakning (Eionet). Därmed är siffrorna inte fastspikade.

– Skogsarealernas tillstånd och vilka åtgärder som verkligen behövs är ännu oklara, vilket avspeglas också i kostnadsuppskattningarna. Vi vet ännu inte var restaureringsåtgärderna skulle förverkligas och hur de kommer att se ut, påminde Räsänen.

Vad betyder det här för skogen?

I Finland finns de största restaureringsbehoven bland de skogstyper som faller inom kategorierna västlig taiga (naturskog), varav 300.000 hektar ligger utanför Natura-områdena, samt nordiska subalpina och subarktiska skogar. Även andra skogstyper påverkas av förordningen.

Gällande skogbevuxna myrar är 1,1 miljoner av den 1,9 hektar stora arealen okänd eller i försämrat skick, medan skogens tillstånd på eller i anslutning till rullstensåsar i stort sett är okänt.

Enligt artikel 10, som även gäller ekonomiskog, skall skogsekosystemen restaureras genom att uppnå ”en ökande trend” på indikatorer som berör stående död ved, liggande död ved, andel skogar med olikåldrig struktur, skoglig konnektivitet, index för vanliga skogsfåglar och lager av organiskt kol.

I Finland tillämpas redan en del av dessa åtgärder, som i framtiden kommer att fastställas i de nationella restaureringsplanerna. Därmed hänger mycket på vad de ”tillfredsställande nivåer” som nämns i förordningen kommer att innebära i praktiken.

Restaureringsåtgärdernas exakta inverkan på framtida avverkningsvolymer är därmed ännu svår att uppskatta, och har i rapporten närmast undersökts i relation till striktare och mera omfattande skyddsåtgärder.

– Beträffande vissa naturtyper kan restaurering i praktiken innebära strikt skyddande, främst gällande västlig taiga. Men andra naturtyper tillåter ekonomisk användning av skogen, sade Matleena Kniivilä, som är specialforskare och forskningschef på Luke.

Kniivilä påpekar att Lukes rapport identifierar restaureringsåtgärdernas positiva inverkan främst som miljö- och klimatmässiga. Kostnaderna utgörs av de kommande åtgärderna samt av nationalekonomiska aspekter som kan vara både positiva och negativa.

I kostnaderna ingår även den kompensation som betalas ut till markägare för bortfallna intäkter.

Trots att de exakta nationalekonomiska kostnaderna ännu är svåra att bedöma kan de uppskattas på basen av EU:s biodiversitetsstrategi som delvis sammanfaller med restaureringsförordningen.

Med ett 10 procents skydd i kraft i varje landskap skulle den teoretiska avverkningsmöjligheten minska med 7-11 miljoner kubikmeter per år, vilket med stor sannolikhet skulle skapa problem för skogsindustrin. Minskningen i ekonomiskt mervärde per år skulle uppgå till 0,5-1,2 miljarder euro.

Då arealerna som är tillgängliga för skogsbruk minskar krymper även avverkningsvolymerna.

– De nuvarande nivåerna kan bli svåra att upprätthålla, för att inte tala om försök att höja dem, sammanfattade Kniivilä.

Mycket hinner ske innan de okända skogsarealerna i Finland har kartlagts och nationella restaureringsplaner utarbetats. Luke konstaterar dock i sin utredning att restaureringsförordningen pekar på hur EU:s miljö- och klimatpolitik i allt högre grad kommer att påverka skogsanvändningen i Finland.