Under valpanelen hettade det till som mest då skogsfrågorna kom på tal. Debatten låstes in i en konstellation känd från offentligheten där skogen måste bli museiobejkt eller hotas av ödeläggelse. Trots att de närvarade bedyrade att just detta är en falsk uppdelning.
– Vi finländare måste höja vårt skogsjälvförtroende. Det här landet har skött sina skogar på ett exemplariskt sätt. Vi har alltid litat på skogsägaren, och jag vill att systemet fortsätter att se ut på det sättet. Skogarna har blivit en antingen eller fråga. Antagonismen är motbjudande.
Det sade Annika Saarikko som menade att det inte går att välja mellan att skydda eller använda skogen, utan att bägge kan stöda varandra och att skogspolitiken är en långtidsfråga som inte kan lösas på basen av en kolbindningskalkyl.
Saarikko fick stöd av Petteri Orpo som lyfte fram näringsfriheten och äganderätten som bärande värderingar för Samlingspartiets syn på skogsfrågorna.
– Vi måste värna om skogens välmående och industrins konkurrenskraft. Dessa måste kunna kombineras. Jag tycker det är helt ofattbart att beräkningarna gällande kolsänkor kan kasta med så ofattbara mängder. Sedan springer vi efter dessa och drar förhastade slutsatser.
Klimatpolitiken skapade konflikt
Blomqvist lyfte fram grundproblematiken i klimatfrågan.
- Skogarna i Finland binder fortfarande kol, men vi kan göra förbättringar. Första gallringen kunde göras bättre, och så kan man fundera på att tillföra gödsel. Gammal skog växer inte heller så bra. Vi bör dock komma ihåg vad problemet är, det vill säga att vi bränner fossila bränslen. Skogen hjälper oss här men problemet skulle kunna åtgärdas om vi slutade använda fossila bränslen.
Essayah pekade också på det faktum att en ung skog binder kol bättre än en gammal, och att skydda gamla träd som dör upprätt i skogen inte är någon klimatåtgärd.
- Den finska skogsskötseln sedan kriget har varit en framgångssaga utan like. Om vi stirrar på ett års kolbindningskalkyler förvrängs helheten
Holopainen påpekade att utarmningen av skogen är ett faktum som måste åtgärdas, och att också konsumenter, företag och investerare vill att man tar han om naturens mångfald och klimatåtgärder.
- Vi måste utöka arealen skyddad skog och se till att ekonomiskogarna har bättre diversitet. Naturvården står inte i konflikt med konkurrenskraften.
Till sina medpanelisters bestörtning kunde Holopainen inte genast svara på frågan om skogsvården i Finland för tillfället är den bästa i Europa, utan påpekade bara att den är otillräcklig. Holopainen framförde dock att skogsägaren måste få ersättning för bevarandet av sin skog eftersom det gagnar samhället överlag.
Li Andersson tillade att det bör utvecklas metoder för att göra kolbindningen ekonomiskt lönsam för skogsägare och jordbrukare. Hon pekade på de finska skogarnas avtagande förmåga att binda kol och menade att man inte får blunda för problemen eftersom skogarna är en av grundpelarna för klimatpolitiken i Finland.
- De kalkyler som naturresursinstitutet gjort gällande kolsänkornas minskning är helt vetenskapligt gjorda, och måste tas på allvar. Hellre agerar vi nu och ser till att kolsänkorna utvecklas i en gynnsam riktning, och så skapar vi ett system för kolbindningskompensation.
I detta skede utbrast Saarikko:
- Varför är Vänsterförbundet och De gröna två olika partier? Ni är ju överens om allting!
Vem betalar?
Trots allt rådde en viss enighet om att skogen både måste skyddas och få användas. Endast Vänsterförbundet och De gröna vill dock begränsa kalhyggen.
SDP:s Rantanen framförde att hela välfärdssamhället bygger på skogen och kritiserade skogsdebattens polarisering,
- Vi behöver skyddande, men givetvis skall skogsägarna kompenseras.
På frågan hur detta skall finansierades svarade Rantanen att Metso-programmet så gott som uppnått de mål man ställt.
Även Andersson tillfrågandes om finansieringen av klimatpolitiken.
- Pengarna kommer från statsbudgeten, svarade hon.
Orpo konstaterade att pengarna inte kommer från statsbudgeten, utan från skatteintäkter och ekonomisk tillväxt.
- Om vi tar kål på skogsindustrin och skogsägarnas intresse att idka virkeshandel finns det inga pengar för att betala ut kompensationer.
Riikka Purra konstaterade att de omfattande offentliga medel som måste mobiliseras för den gröna politiken inte finns. Purra menade att den nuvarande skogsskötseln och skogspolitiken är god och att äganderätten är okränkbar. Statens intrång i skogen avfärdade hon tvärt.
- Det är ingenting annat än klimatsocialism.
Hotet från Bryssel
Harri Harkimo framförde att samtliga politiska idéer är lönlösa om inte Finlands ärenden kan föras igenom på EU med mera kraft.
- Tulpanhattarna tar all makt ifrån oss och berättar hur vi skall sköta våra skogar. Det är viktigt att vi kan försvara våra egna intressen i EU, annars är allt annat prat onödigt.
Saarikko kommenterade också ”hotet” från EU och den oförståelse som existerar i Bryssel för hur det finska systemet fungerar.
- Vi måste medvetet hålla fast vid vårt kunnande beträffande hela skogssektorn.
Saarikko och Purra talade om en skuldbeläggningskultur inom skogspolitiken där man uppifrån kräver det omöjliga. Purra framförde också att det inte är underligt att man i EU inte känner till Finlands styrkor inom skogsskötsel eftersom en mentalitet har sipprat ut ur landet som vill göra gällande att så inte är fallet.
Även Orpo kommenterade EU-politiken.
- Vi måste hitta en nationell skogspolitikslinje och ta den med oss till Bryssel. Vi kan aldrig mera gå dit med två olika linjer. I och med den här beräkningen om kolsänkor har jag inte märkt att statsministern skulle ha tagit det här på allvar, och med kraft försvarat Finland och försökt hitta lösningar så att vi inte tvingas betala miljarder till EU.
Valdebatten avslutades med politiska frågor av mera allmän karaktär. En klar skiljelinje visade sig dock i skogsfrågan, främst mellan den rödgröna klimatpolitiken och de övriga partiernas hänvisningar till finsk expertis och praxis. Dessa brännheta frågor lär väl aktualiseras alltmer desto närmare riksdagsvalet vi kommer.