Förra lördagen gick naturbetesdagen åter av stapeln. Under dagen höll många gårdar öppet hus för att visa upp sina artrika naturbeten med tillhörande djur. På få ställen är utvecklingen av naturbeten lika påfallande som på Koskis gård där skog omvandlas till vårdbiotoper och köttproduktionen agerar naturvårdare.
I år var det tredje gången i rad den så kallade naturbetesdagen gick av stapeln. Under evenemanget förra lördagen höll ett antal gårdar runtom i landet öppet hus i syfte att låta allmänheten bekanta sig med naturbetesmarker och betesdjuren om håller landskapen öppna.
Några dagar innan det egentliga evenemanget bjöds medierepresentanter och experter in för att besöka Koskis gård som ligger vackert inbäddad i de böljande landskapen runt Kisko å i Salo. Koskis är den enda certifierade naturbetesköttgården i Finland och drivs sedan 2007 av Fredrik och Helena von Limburg Stirum.
Denna soliga tisdagsmorgon är det Fredrik som hälsar gästerna välkomna och berättar om gården.
– Det har funnits betande djur på Koskis gård i åtminstone 350 år, men det var år 2022 som vi certifierade vårt naturbeteskött. Jag är även ordförande för föreningen Naturbeteskött producenterna som vi grundade för fyra år sedan just här på Koskis. Det är fint att vi nu igen i år kan fira de artrika naturbetena runtom i Finland.
Marknadsbaserad naturvård
Koskis gård omfattar 250 hektar åker och 1.400 hektar skog, men verksamheten är inriktad på naturbetesköttproduktion med Hereford-nötkreatur. Produktionen omfattar sammanlagt 80 dikor som får ungefär lika många kalvar per år vilket innebär att omkring 200 djur befinner sig ute på bete under sommarperioden.
Enligt von Limburg Stirum finns det en klar logik i köttproduktionen på gården, där ekonomin möter miljövården.
– Vi vill se till att finländarna blir varse om vad naturbeteskött är, och hur de genom att konsumera sådant kött kan främja miljövård. Detta är en form av matproduktion som jag vill kalla marknadsdriven naturvård.
Till gårdens kunder hör privatpersoner men också restauranger, varav de flesta ligger i trakten. Koskis har dock inlett ett samarbete med köttaffären Roslund i Helsingfors i syfte att nå ut till restaurangerna i de större städerna.
– Om man som producent försöker sälja allting själv blir det väldigt mycket arbete, men hittar man en mellanhand som kan branda tillräckligt bra så går det att få ut ett högre mervärde med mindre jobb, förklarar Limburg Stirum.
Affärslogiken handlar just om att få ut ett premiumpris genom direktförsäljning med tillhörande berättelse om hur naturbetesköttet skiljer sig från den normala produktionen.
– Vi får väldigt positiv feedback. Även de som annars är kritiska gentemot köttproduktion hör till våra kunder, och förutom produktionssättet och vad det medför för naturen, tilltalas de också av köttets smak.
Ett kort språng från ekonomiskog till naturbete
På kort promenadavstånd från gårdscentret på andra sidan ån ligger naturbetesmarkerna. Väl på plats möts besökarna av en stor flock nyfikna kossor som snabbt vänjer sig med den mänskliga närvaron och obekymrat glufsar i sig både gräs och blad. Med jämna mellanrum försöker de tysta talturerna med ett intensivt brölande.
– Det varierande landskap ni ser här var vanlig ekonomiskog ännu för tio år sedan!
von Limburg Stirum gestikulerar mot skogsranden där en tät grandunge reser sig.
– Sedan järnbruket grundades på 1600-talet hölls området öppet för betande djur, men efter andra världskriget planterades här skog som nu är i avverkningsbar ålder. Detta gäller många av våra före detta naturbeten, vilket gör att det finns goda möjligheter att hugga ner skogen och därefter restaurera det tidigare landskapet.
Naturbetena har försvunnit i snabb takt sedan 1960-talet. Målet inom livsmiljöprogrammet Helmi är idag att höja arealen skötta vårdbiotoper från 30.000 till 52.000 hektar för att öka den biologiska mångfalden.
Enligt Katja Raatikainen som deltog i evenemanget i egenskap av vårdbiotopexpert på Forststyrelsen har området en enorm potential.
– De här markerna håller på att utvecklas mot ett riktigt fint naturbete. Man ser att korna trivs och kan äta ett varierande slag av växter. När växtligheten mångfaldigas lockar detta också till sig olika insekter som i sin tur drar till sig fåglar. Så småningom blir området en halvöppen hagmark.
Vårdbiotoperna i farozonen
Trots framstegen som gjorts på Koskis naturbeten är Limburg Stirum orolig för framtiden.
– Granskogen här intill är just ett sådant objekt där EU:s avskogningsförordning sätter stopp för restaureringssträvandena. Jag är rädd för att våra målsättningar inte kan förverkligas om förordningen förblir oförändrad. Dessutom har kraven för miljöavtal blivit striktare, vilket gör att det blir svårt att uppnå målen inom Helmiprogrammet.
Enligt Raatikainen handlar problemen om att det nuvarande systemet är oflexibelt och allt för detaljinriktat.
– Områdena borde behandlas som helheter där variationen och fragmenteringen tas i beaktande. Dessutom finns det väldigt värdefulla områden som aldrig blir skötta eftersom avståndet är långa och därmed kostsamma, vilket gör att ekonomin inte går ihop.
Samma problematik kommenterades också av SLC:s sakkunnige Cecilia Nyholm som också deltog i evenemanget.
– Stödsystemet med miljöavtal är en god sporre för att ta djuren ut på bete och upprätthålla landskapet med betesdjur. Systemet kunde ändå göras smidigare och ha mer fokus på hur biodiversiteten på dessa områden utvecklas och upprättas så att vi får mera djur på naturbetesområden.
Tummen upp från naturvårdsexperterna
– Det här är en fantastisk dag för en naturvårdare. Vårdbiotoperna är helt centrala för att uppnå målen med att återställa den biologiska mångfalden. Också från matproduktionsperspektiv är de viktiga eftersom matproduktionen behöver pollinatörer och dessa trivs just i sådana här landskap.
Så sammanfattade Liisa Rohweder naturbetesdagen. Rohweder är rådgivare och före detta generalsekreterare på WWF – en organisation som samarbetar både med Limburg Stirum och andra jordbrukare.
Rohweder pekar på det unika i att just WWF som annars förespråkar närmast vegetariska dieter talar varmt för naturbeteskött. Detta beror på att vårdbiotoperna inte kan upprätthållas utan betande djur.
– Så vitt jag vet är naturbeteskött den enda formen av matproduktion som främjar naturens mångfald.
Johan Ekroos som är biträdande professor i agroekologi vid Helsingfors universitet deltog likaså i utflykten. Ekroos påpekar att biodiversitet behövs både på naturbeten och i vanlig jordbruksmiljö samt att dessa stöder varandra.
– Naturbetena är viktiga om vi vill upprätthålla de sällsynta och hotade arterna, men de vardagliga jordbrukslandskapen är essentiella exempelvis för pollinatörer. Vi behöver två strategier om vi vill uppnå en hög biologisk mångfald.
Ekroos ser dock potential i en naturbetesköttproduktion förutsatt att den kan och tillåts verka.
– Som ett instrument för skapande av biologisk mångfald skulle det vara jättefint om köttproduktionen kunde hjälpa oss att upprätthålla värdefulla öppna landskap. Förhoppningsvis kommer det att fungera.