Viss oro när stödet för
iståndsättningsdikning försvinner

När nya Metka träder i kraft vid årsskiftet försvinner stödet för iståndsättningsdikning. Det förväntas minska dikesrensningarna, vilket kan leda till mindre virkesproduktion på torvmarker. Det blir en omställning för alla, säger Jami Pirttimäki på Skogsvårdsföreningen Österbotten.

Den 1 oktober var den sista inlämningsdagen av planer för iståndsättningsdikningar. Under hösten har ovanligt många planer lämnats in till Finlands skogscentral och orsaken till det är enkel: Vid årsskiftet avslutas Kemera-stödsystemet och när nya Metka träder i kraft är det inte längre möjligt att få stödet på 60 procent för planering och verkställandet av iståndsättningsdikning.

– Skogsägarna har varit medvetna om att stödet för iståndsättningsdikning försvinner vid årsskiftet och man kan nästan säga att det har varit rusning. Redan i somras var vi tvungna att börja tacka nej till stora dikesrensningsprojekt för vi hade inte hunnit bli klara med ansökningarna i tid, berättar Jami Pirttimäki, skogsvårdsinstruktör med ansvar för vägar och diken på Skogsvårdsföreningen Österbotten i området Kristinestad-Korsholm.

Han poängterar att det inte blir förbjudet att iståndsättningsdika efter årsskiftet.

– Det är fortfarande tillåtet att rensa diken, men det blir betydligt dyrare när stödet faller bort.

Ser flera risker

Grovt räknat kostar det ungefär 1,5 euro per meter att dika och med stödet på 60 procent inräknat har kostnaden för skogsägaren varit cirka 60 cent per meter.

– Vi utgår från att dikesrensningarna på torvmarker kommer att minska och risken finns att det passiverar redan passiva skogsägare, säger Pirttimäki.

SVF Österbotten har genom åren genomfört många dikesrensningsprojekt som ofta omfattar tiotals skogsägare. Föreningen har haft ansvar för planeringen, anmälningar, sökt om finansiering och verkställt projekten.

– Nu finns det en risk att skogsägare börjar rensa diken på eget bevåg och att anmälningar lämnas ogjorda, vilket gör att NTM-centralen mister en del av kontrollen, säger han.

Torvmarker började dikas på 1960-talet för att öka virkesproduktionen. För att hålla dräneringen i skick har staten beviljat stöd för att iståndsätta, det vill säga rensa, diken. Om dikesprojekten minskar ser SVF Österbotten en risk för att virkesproduktionen på torvmarker börjar avta.

– Det är ingen effekt man ser direkt utan på sikt och vi ser en risk för minskad virkesproduktion på torvmarker när dikesrensningarna minskar. Det får konsekvenser exempelvis här i Österbotten där en stor del av tillväxten sker just på torvmarker, förklarar Pirttimäki.

En kursändring behövs

Pirttimäki understryker att SVF Österbotten samt andra aktörer har förståelse för att den nya lagen införs. Samtidigt som vattennivåerna sänks genom dikning har näringsutsläppen från torvmarker ökat i och med att torv nedbryts, vilket leder till koldioxidutsläpp.

– Dikesrensningarna har konsekvenser för miljön och vi förstår att det behövs förändringar. Men känslan är ändå tudelad och många av oss tycker kanske att det var en radikal åtgärd att helt ta bort stödet för iståndsättningsdikning, säger han.

Nu blickar han och andra aktörer framåt för att vara med och verkställa delarna i det nya stödsystemet och särskilt då stödet för torvmarksskog. Det kommer ha tyngdpunkt på planering av vattenvårdsåtgärder som omfattar större avrinningsområden.

– Det blir en omställning och det är också ännu litet öppet för hur det blir. Tanken om att planera stora områden och göra olika typer av vattenvårdsåtgärder för att minska utsläpp är bra.

Rätt metoder för varje område

Enligt Finlands skogscentrals information kommer man i vården av torvmarksskog i fortsättningen att vara tvungen att tänka mer på kolbindningen, vattenvården och naturvärden, samt hitta de metoder som passar bäst för varje område och varje skogsägare. Det kräver att skogsproffsen är kunniga och insatta i ämnet, skriver skogscentralen.

Hur är det, har skogsexperterna tillräckligt med kunskap för att planera vattenvård för stora områden?

– Vi har fått information och det kommer också att ordnas fortbildning. De senaste åren har NTM-centralen också krävt mer åtgärder som förbättrar vattenvården så vi har redan blivit vana med rätt hårda krav när vi planerat dikesrensningar, svarar Pirttimäki.

Vilka typer av åtgärder är det?

– Det kan vara att anlägga rördammar, ha översilningsområden, rensningsavbrott och sedimenteringsbassänger och det är helt i linje med NTM-centralens direktiv.

Det kommer fortsättningsvis att rensas diken när Metka börjar gälla, men det blir enligt Pirttimäki att göra avvägningar för i stort sett varje figur. För att minska behovet av dränering föreslås också mer kontinuerlig beståndsvård och orsaken till det är att ett ständigt trädbestånd gör att det avdunstar mer vatten.

– Här ställer jag mig aningen tveksam för det går inte att bedriva kontinuerlig beståndsvård på alla marker, men där det är möjligt går det naturligtvis att föreslå den metoden.

Dräneringen måste fungera

Pirttimäki frågar sig också vad som händer med kalytor om dikesnätet inte är fungerande.

– Dräneringen måste vara i skick vid markberedningen och då måste diken fungera. För det kan inte växa ny skog i vatten.

Hans slutsats är därmed att det också inom ramen för Metka i många fall måste planeras för dikesrensningar, i synnerhet vid utlopp.

– Vatten måste fortsättningsvis kunna rinna bort och därför tror jag man koncentrerar sig mera på öppna utloppsdiken och dragdiken, vilket gynnar hela området. Men i planeringen måste vi verkligen kunna motivera varför det behövs dikesrensning.

En annan positiv del i Metka, som Pirttimäki vill lyfta fram, är stödet för byggande av väg på dikesren.

– Det underlättar drivningsarbetet, säger han.